Recension: Hanzo the Razor 3: Who's Got the Gold?

Hanzo the Razor 3: Who's Got the Gold? (Goyôkiba: Oni no Hanzô yawahada koban)

Skådespelare: Shintarô Katsu, Kô Nishimura, Mako Midori, Mikio Narita, Asao Koike, Etsushi Takahashi, Daigo Kusano, Keizo Kanie, Aoi Nakajima, Hiroshi Nawa, Kei'ichi Noda, Rokko Toura, Michiko Tsukasa, Akira Yamauchi

År: 1974

Land: Japan

Genre: Action

Regi: Yoshio Inoue

Manus: Kazuo Koike, Takeshi Kanda

Hanzo återvänder i den tredje och sista episoden med att försöka lösa ännu ett mystiskt fall. Det hela börjar med att Hanzo tillsammans med Devil-Fire och Viper avslöjar ett kvinnligt spöke som en bluff, och samtidigt lyckas hitta smugglat guld. Det visar sig snart att korrupta ledare står bakom stölden av regeringens guld. Det blir ett svårt fall för Hanzo, och uppdraget kompliceras ytterligare av att en gammal vän till honom drabbas av de misstänkta männens girighet.

Merparten av de som läser min recension och som har sett hela trilogin kommer sannolikt inte hålla med mig när jag säger att Who's Got the Gold? är den främsta delen i serien. Störst del av recensenter och åskådare brukar vad jag har upptäckt välja The Snare som favorit, och allt som oftast följd av Sword of Justice. Vad är det då som får mig att uppskatta denna del mer än de övriga? Jo, en klar fördel är ett större antal tempoväxlingar vilket för mig avgjorde kampen. Som jag har skrivit i de två tidigare recensionerna så lider de av dödtid, och riktigt trist sådan. Här har de täppt igen dessa hål och fyllt dem med ytterligare humor och våldsamheter. Detta medför att filmen blir riktigt roande, och för mig var det onekligen en oerhört trivsam stund att se föreställningen.

Filmens humor står främst (precis som i föregående delar) karaktärerna Devil-Fire och Viper för. De har tilldelats betydligt mer tid än i någon av de andra delarna. Ett annat ansikte som först nu får kliva fram, och visar sina komiska talanger, är Snake Magobei, en av Hanzos överordnade. Hans ständiga konflikter med Hanzo är bitvis hejdlöst festliga, och även när han försöker dölja sitt giriga och själviska jag. Just det faktum att dessa personer har fått träda fram betyder oerhört mycket. Shintarô Katsu funkar fortfarande utomordentligt som Hanzo, och det var enbart denna del som lyckades få mig förtjust i själva karaktären. Trots att han alltjämt är moraliskt förkastlig (vilket förvisso bara är roligt) så visar han sig här inte alls vara den samvetslösa knöl, vilket åtminstone jag uppfattat honom som tidigare.

Angående våldet så har jag få moment att anmärka på. Det må i så fall vara vissa taffligheter inom koreografin, men som samtidigt kan vara lysande. Blodigheterna har trappats upp ytterligare, men det går aldrig till överdrift. Hade dock gärna sett en större mängd av denna vara då de hör till de bästa ögonblicken. Återigen får vi stifta bekantskap med Hanzos särpräglade inredning, vilken till stor del består av hemliga fällor och vapengömmor. Sådana inslag förnöjer ordentligt.

Jag har inte mycket mer att tillägga bortsett från några meningar att summera filmen med. Tillskillnad från mängden så håller jag Who's Got the Gold? som min givna favorit i serien. Upprepningarna flyter på i bättre takt och klaffar finfint. Action såväl som dödtid har bättrats och humorn gick för min del i lås. Detta var egentligen den enda delen som jag dessutom följde med stort intresse speltiden rakt igenom. I helhet är Hanzo-serien utmärkt som en kvälls god underhållning, men jag vill passa på att påpeka att om man är ute efter Japansk kult-chambara så lämpar sig den alldeles förträffliga Lone Wolf & Cub serien bättre. Är man också intresserad av att se Shintarô Katsu i absolut högform så är den 26 delar långa filmserien Zatoichi att föredra.

DVD Kritik:

De tre Hanzofilmerna är släppta tillsammans i en pappbox av godkänd kvalité. Bilden (anamorfisk widescreen) är superb, nästan rakt igenom skarp och utan repor och damm. Textning såväl som ljud får även det högt betyg. Det är tre mycket köpvärda diskar som när det kommer till själva filmerna håller riktigt hög klass. Däremot är det förutom några trailers på filmerna tomt på extramaterial, men som sagt det är själv filmerna som räknas.

Av: Peter Nilsson