Recension: Järn 3:an

Järn 3:an (Bin-jip)

Skådespelare: Lee Seung-yeon, Lee Hyun-koon, Kwon Hyuk-ho, Choi Jeong-ho, Lee Hu-seok, Lee Mi-suk, Moon Sung-hyuk, Park Jee-ah, Jang Jae-yong, Lee Dah-hae, Kim Han, Park Se-jin, Park Dong-jin, Lee Jong-su, Lee Ui-soo

År: 2004

Land: Sydkorea

Genre: Drama, romantik

Regi: Kim Ki-duk

Manus: Kim Ki-duk

Jag är ett stort fan av Kim Ki Duk och hans filmer, trots att detta egentligen bara blir den fjärde jag ser. Men jag anser att det inte finns någon annan som kan visa så mycket med så små medel som han oftast gör.

Tae-suk är en ung ensamvarg som ägnar sina dagar åt att sätta upp reklamblad på folks dörrar. Om sedan reklambladen sitter kvar på dörren efter ett dygn när han återvänder så bryter han sig in i huset. Han lever sedan i husen i en dag eller en natt och sköter om dem åt ägarna. Han själ ingenting, han förstör ingenting. Istället lagar han trasiga apparater och tvättar som tack för lånet. Han håller på såhär ett bra tag innan han bryter sig in i ett stort hus som han inte inser att det finns en söt halvt sönderslagen kvinna i, Sun-hwa. Till en början håller hon sig dock undan och studerar honom, När han sedan upptäcker att han inte är ensam så flyr han snabbt från huset, för att sedan ångra sig och åka tillbaka. Han ställer sig helt lugnt i husets trädgård och börjar slå golfbollar i ett nät. När mannen till kvinnan sedan kommer hem och ställer till en scen så blir han grovt misshandlad och Sun-hwa och Tae-suk försvinner från huset tillsammans. Sun-hwa blir nu Tae-suks följeslagare på dennes äventyr och de får uppleva både det ena och andra.

Det intressanta med denna film är att den i princip är helt dialogfri, överhuvudtaget uttalas väldigt få ord under de 88 minuterarna. Trots detta är det inga som helst problem att följa med i handlingen. Man får lära känna karaktärerna bättre än i många andra filmer, trots att de är ganska hemliga av sig. Huvudrollskaraktärerna är dessutom väldigt olika, Sun-hwa är olycklig och instängd i sitt eget hem medan Tae-suk verkar trivas väldigt bra med sitt liv och hur han lever det. Detta gör dock bara att man bli ännu mer inbiten och de två karaktärerna passar väldigt bra ihop, trots att de inte har en enda dialog så är kemin dem emellan bedårande. Han läker hennes själsliga sår och hon håller honom sällskap och det dröjer inte länge innan de börjar få starka kärlekskänslor för varandra.

Tae-suk spelas av Jae Hee (Lee Hyun-kyoon) och Sun-hwa spelas av Lee Seoung-Yeon. Dessa båda gör väldigt starka insatser, de berör verkligen, kanske främst Lee Seoung-Yeon som verkligen ger intryck av att vara trasig och olycklig. Även Kwon Hyuk-ho som spelar Sun-hwas make är bra i sin roll och kommer säkert synas mer i framtiden.

Som helhet är detta en typisk Kim Ki Duk film. Snyggt foto, bra skådespeleri, dialogfattigt och otrolig musik. Det enda jag egentligen sörjer med den här filmen är att den sista halvtimmen ungefär ändrar karaktär och fokus läggs inte lika mycket på kemin och stämningen mellan Tae suk och Sun-hwa. Hade filmen fortsatt som den började hade det utan tvekan blivit en femma.

Filmen visar på att det ibland är svårt att skilja på verklighet och dröm, att man kan lära känna någon annan väldigt bra utan att tala till den andre en enda gång. Och framförallt, en bild säger mer än tusen ord.

Jag rankar fortfarande ”The Isle” som Kim Ki Duks bästa film, men denna är en god tvåa och har man inte upptäckt denne mästare än så är ”Järn 3an” en bra start.

Av: Christian Rasmusson