Recension: The King and the Clown

The King and the Clown (Wang-ui namja)

Skådespelare: Kam Woo-seong, Jeong Jin-yeong, Kang Seong-Yeon, Lee Jun-gi, Jang Hang-Seon, Yu Hae-jin, Jeong Seok-yong, Lee Seung-hun

År: 2005

Land: Sydkorea

Genre: Drama

Regi: Lee Jun-ik

Manus: Choi Seok-Hwan, Kim Tae-woong (pjäs)

Med över tolv miljoner biljetter sålda i Sydkorea förra året slog The King and the clown alla tidigare kassarekord. Att låta den massiva publikframgången ligga till grund för en värdering vore dock knappast tillrådligt. Likväl utgör denna framgångssaga en slags kompletterande förhistoria för den oinvigde, vilket lägger hinder i vägen för ett helt förutsättningslöst omdöme. The King and the clown är redan så gott som immun mot kritik, vare sig det handlar om bra eller dålig sådan.

I början av 1500-talet under Koreas långvariga Chosondynasti, regerades landet av den tyranniske despoten Yeonsan som än idag lär vara den mest avskydde kungen i Koreas historia. Kung Yeonsans omtvistade galenskap yttrade sig bland annat i oprovocerade raseriutbrott under vilka han hade för vana att personligen likvidera det statsråd som för tillfället inte behagade honom. Detta gav upphov till en svår osämja mellan kungen och hovets skriftlärde som slutligen tog makten med våld i en statskupp 1506.

Händelserna i The King and the clown utspelar sig strax före statskuppen när den rådande situationen inom kungadömet är som mest ansträngd. Ett gycklarsällskap lett av den trulige lindansaren Jang-Saeng, spelad av Kam Woo-Seung, och hans vackre danspartner Gong-Gil, som gestaltas av Lee Yoon-Ki, gör sig kända i Seoul med sin satiriska föreställning i vilken kungens sexuella vanor parodieras på ett skändligt sätt. Ryktet om skådespelet når snart hovet varpå gycklarna får det tveksamma nöjet att framträda inför Yeonsan själv. Oväntat nog uppskattar dock kungen gycklarnas spektakel och inhyser gruppen innanför palatsets murar. Det visar sig emellertid att det inte enbart är clownerierna som den impulsive regenten har fattat tycke för. Hans beundran för den känslige Gong-Gil, som med sina väna feminina drag utövar en bländande attraktionskraft på både kvinnor och män, ökar till både Jang-Saengs och ämbetsmännens förtret och strax börjar gränser överträdas.

Detta är inte första gången som regissören Lee Yoon-Ik tar sig an uppgiften att skildra en historisk miljö med autentiska personer som förgrundsgestalter. Lees förra film, komedin Once upon a time in the battlefield, har det historiska enandet av kungadömena Silla, Paekche och Koguryo på 500-talet som utgångspunkt och inkluderar de ur ett koreanskt perspektiv något blasfemiska porträtten av nationalhjältarna general Kye-Baek och Kim Yoo-Shin. The King and the clown är lyckligtvis befriad från merparten av de infantiliteter som utmärker såväl Once upon a time in the battlefield som flertalet av de filmer som Lees produktionsbolag Cineworld ligger bakom. Det fåneri som trots allt förekommer i The King and the clown är om inte annat berättigat ur narrativ aspekt eftersom det är inkorporerat i clownernas show.

The King and the clown producerades, till skillnad från sin föregångare, med en med koreanska mått oansenlig budget. Lee tog i stort sett redan befintlig scenografi i bruk för sin film och har av allt att döma även sparat in på den idag närmast obligatoriska digitala efterbehandlingen. The King and the clown hämtar istället sin styrka från skådespelarnas förmåga att med små medel skapa intensitet och intimitet inom ett definierat rum, helt i överensstämmelse med filmens outtalade devis att livet är blott en teaterföreställning. Inte helt överraskande bygger också manuset till The King and the clown på ett teaterstycke.

På grund av det något oturliga valet av releasedatum har The King and the clown, särskilt i västerländsk media, beskrivits som en asiatisk pendang till Ang Lees Brokeback mountain vilket inte kunde vara mer missvisande. De homosexuella undertonerna är obestridliga i filmen, men Lee förmår eller vågar inte utveckla triangeldramat mellan Jang-Saeng, Gong-Gil och kung Yeonsan så mycket som krävs för ett potentiellt queerperspektiv. Jang-Saengs och Gong-Gils förhållande till varandra förblir diffust, och i synnerhet den förres personlighet är något av en gåta genom hela filmen. Jang-Saeng tillåts aldrig uttrycka känslor som skulle kunna tolkas som sexuella för Gong-Gil vilket gör att hans svartsjuka framstår som omotiverad.

Man kommer betydligt närmare kärnpunkten om man betraktar The King and the clown som en politisk film i samma anda som Im Sang-Soos mästerstycke The President’s last bang från häromåret. Jeong Jin-Yeongs labile kung Yeonsan har en hel del gemensamt med Baek Yoon-Siks förstoppade och frustrerade säkerhetschef i den sistnämnda. Traumatiserad av de våldsamma händelser som tvingat honom att inta tronen i sin fars ställe och frustrerad över att ständigt motarbetas av sina rådgivare, befinner sig kung Yeonsan i ett personligt och politiskt vakuum, ett tillstånd som endast upphävs vid de tillfällen då han ger vika för ett plötsligt infall av sexuell eller våldsam natur. Det är mot bakgrund av detta som kungens excentriska intresse för clownerna och den sexuellt laddade relationen till Gong-Gil skall förstås. I kung Yeonsans gestalt summerar Lee på sätt och vis de trassliga politiska maktförhållandena i det moderna Sydkoreas historia.

Likt Kim Ki-Duk tycks Lee Yoon-Ik ha en ganska lättsinnig inställning till själva regiarbetet. Inspelningen av The King and the clown överstökades på mindre än tre veckor och Lee nöjde sig med två eller högst tre tagningar per scen. Med dylikt förfarande når oundvikligen en del av de misstag som begås under arbetets gång den färdiga produkten. Fadäserna vägs dock upp av de fenomenala skådespelarprestationerna. Kam Woo-Seung har tidigare firat framgångar i filmer som Spider forest och R-Point, men i The King and the clown agerar han över förväntan. Filmens främsta prestation står dock Jeong Jin-Yeong för, vars skådespelarbana hittills har passerat ganska obemärkt trots all rutin. Hans kungaporträtt sätter definitivt en ny standard för den fortsatta karriären. Nykomlingen Lee Yoon-Kis största tillgång är hans sköna yttre som utan tvivel bidrog till att göra The King and the clown till en publikframgång, men någon stor aktör är han inte. Hans manierade spelstil går än så länge bättre hem i de TV-serier som han tills nu har gjort sig känd för.

Av: Mattias Eklöf