Recension: Legend of the Wolf

Legend of the Wolf (Zhan lang chuan shuo)

Skådespelare: Donnie Yen Chi Tan, Dayo Wong Chi Wah, Carman Lee Yeuk Tung, Ben Lam Kwok Bun, Edmond Leung Hon Man, Mak Wai Cheung, Bonnie Lai Suk Yin, Tony Tam Jan Dung, Kenji Tanigaki, Mandy Chan Chi Man, Cub Chin Kong Hon, Chiu Wing Hoi, Hoh Choi Chow

År: 1997

Land: Hong Kong

Genre: Action, martial art

Regi: Donnie Yen Chi Tan

Manus: Cub Chin Kong Hon, Lui Tak Wai, Donnie Yen Chi Tan

Donnie Yen har enligt mig fått oförtjänt dålig uppmärksamhet utanför Asien. Huruvida det beror på motvillighet från hans sida eller ointresse bland västerländska filmbolag vet jag inte. I Hong Kong är han stor, främst tack vare det mångåriga samarbetet med Yuen Woo-Ping. I klassiska filmer som Tiger Cage, In the line of duty, Once upon a time in China 2 och Iron Monkey har han visat vad han går för. Hur bra är då hans regidebut, Legend of the wolf? Klarar han av att stå på egna ben utan Woo-Ping bakom sig?

Det första som slog mig är att Yen har ett säreget bildspråk. Inte sällan ger kontemporära tagningar vika för stiliserade bilder med intressant ljussättning. Det märks tydligt att han influerats av både den egna filmkulturen men också västerländska vibbar. Det visuella intrycket förstärks i hans efterföljande filmer, Shanghai affairs och Ballistic Kiss (också regisserade av Yen), men den här recensionen handlar som sagt om Legend of the wolf.

Efter en dramatisk och rörig öppningsscen som man inte förstår ett dugg av saktas tempot ned avsevärt. Handlingen utspelas i retrospektiv, tillbakablickar återberättade för den unge Ben (Edmond Leung) som av någon anledning söker efter en mysterisk man som kallar sig ”The Wolf” (Donnie Yen). Ben kontaktas av någon inom Wolfs organisation och får reda på att hans sökande hörsammats, The Wolf kallar till möte. Väl på platsen visar det sig att Wolf tar en tupplur, så hans medhjälpare, Wai (Chi Wah Wong) berättar historien om hur han och Wolf, eller Fung Man-Hin som han egentligen heter, möttes. Ett hopp tillbaka i tiden tar oss till 30-talets Kinesiska landsbygd. Till en liten by som inte bara drabbats av torka och hungersnöd, men också trakasseras av kringströvande banditer kommer en främling drabbad av minnesförlust, som letar efter ett särskilt tempel. Främlingen är Fung Man-Hin och Wai, en bybo, åtar sig uppgiften som hans guide. Det dröjer inte länge förrän de första banditerna korsar deras väg...

Handlingen är fullt duglig, en klassisk variation på det gamla hämndtemat. Skådespelarprestationerna är inte särskilt mycket att orda om; Yen sköter sin huvudroll väl, och Ben Lam är riktigt genomond som banditledare. Tyvärr har Chi Wah Wong en tendens att spela över i sin roll som Wai, det verkar som om de inte riktigt kunde bestämma sig för om han skulle vara byfånen eller en heroisk slagskämpe. Vilket för oss in på den troligtvis mest intressanta aspekten av filmen: fighterna. Jag nämnde tidigare att Donnie Yen har ett säreget bildspråk. Detta innefattar tyvärr också ett otyglat behov att snabbspola alla slagsmålsscener, vilket ofta leder till röriga resultat. Dock kan jag förstå hans intentioner till en viss mån, en särskild scen närmare slutet utnyttjar denna teknik sällsynt väl då en extra gnutta frenesi och adrenalin tillförs när både Yen och Lam vildsint slår sig fram genom en folkhop för att konfronteras.

I övrigt anser jag att snabbspolning handikappar man-mot-man slagsmål. Donnie Yen är en säregen talang på att sparka, ett av hans ”trademark-moves” - splitsparken – ges rikligt med utrymme (håll utkik efter hans flykick med båda benen också), så jag tycker det är synd att den förbaskade snabbspolningen får honom att se ut som Charlie Chaplin i vissa sammanhang. Kanske vet han att folk tycker han är grym och filmade på det här sättet av personliga estetiska orsaker, men för mig (och alla andra) som köpte filmen i hopp om att få en orgie av fighter lika de i Yuen Woo-Pings filmer är Legend of the wolf lite av en besvikelse. Det bör nämnas att filmen är brutal. Kroppsdelar, blod och hjärtskärande skrik fyller var och varannan scen, på gränsen till det parodiska.

Legend of the wolf kan glädja sig med att det verkligen finns sämre filmer där ute, och Donnie Yen ska inte skämmas för sin regidebut, även om den inte liknar någon av hans tidigare filmer (på gott och ont). Gillar man redan Yen så finns det ingen anledning att inte se filmen, men har man inte bekantat sig med sagde herre så kan det vara värt att kolla in hans tidigare filmer först. Betyget, som är satt i jämförelse med Donnie Yens tidigare filmer, och liknande filmer i samma genre, blir 2/5.

DVD Kritik:

DVD-utgåvan av Jumbo Plain laser & video är i sämsta laget. Släppt 1999 ståtar den med dålig svärta, total brist på extramaterial och tryckta texter som inte går att välja bort. Översättningen är även den bristfällig, men hindrar inte budskapet från att nå fram. Ljudet är helt ok, rösterna är klara och musiken (oftast) fri från störningar. Det är väl knappast filmen man väljer för att testa den nya hemmabio anläggningen. Till dags dato är detta tyvärr den enda DVD-utgåvan, så det är bara att hålla till godo (eller vänta och hålla tummarna). Nämnas bör att den är billig på sina ställen, så kan man svälja de tekniska bristerna finns det ingen anledning för ett Donnie Yen-fan att inte köpa den.

Av: Patrick Stanelius