Recension: Purple Sunset

Purple Sunset (Zi ri)

Skådespelare: Fu Dalong, Anna Dzenilalova, Chie Mieta, Wang Xuewei

År: 2001

Land: Kina

Genre: Krig, drama

Regi: Feng Xiaoning

Manus:

Purple Sunset är Feng Xiaonings tredje installation i en krigsfilmsserie på just tre delar. I skrivande stund har jag bara sett den här produktionen, något som inte påverkar negativt då de inte har något gemensamt handlingsmässigt förutom själva krigstemat. Feng Xiaoning har en utbildning i Beijing Film Academy, samma universitet där bland annat Zhang Yimou och Chen Kaige har tagit sin examen. Feng jobbade framförallt med barnfilm under sin första tid, då som art designer, men är numera mest känd för sina krigsalster.

Purple Sunset som hör till hans mest omtyckta verk är en skildring som tar sin början i augusti 1945, precis efter att en förödande atombomb släppts över Nagasaki. Sovjetunionen förklarar krig mot Japan och attackerar med en rad arméförband japanernas ockupationsstyrkor i Mongoliet.

Yang (Fu Dalong) är en kinesisk fånge, redo för avrättning, som befrias i sista stund av Sovjets pansarstyrkor. Han blir eskorterad av en konvoj, ovetandes om vad som kommer att ske härnäst. Av misstag hamnar hans fordon på villovägar och når ett Japanskt militärläger. En eldstrid bryter ut och de enda som förmår att ta sig därifrån med livet i behåll är Yang, en kvinnlig rysk soldat vid namn Najia (Anna Dzenilalova) och hennes manliga motsvarighet som snart dör av en trampmina. De två överlevarna bliver tre då de tar en Japansk ung flicka, Akiyok (Chie Mieta), som fånge.

De kommer till insikt om att de måste samarbeta för sin överlevnad, faror som hunger, rovdjur och väder hotar, men framförallt fientliga styrkor och deras djupa hat gentemot varandra utgör en påtaglig risk.

Purple Sunset är en film med tydliga anti-krigsbudskap och Feng Xiaoning lyckas bitvis väldigt bra med att framställa krigets hemskheter. Men i grund och botten är detta ett drama som fokuserar mer på starka personporträtt än stora duster och krigshändelser. Vi har en rad strider som involverar pansarfordon i filmens inledning och ett sjöslag framåt slutet. Tiden mellan detta kretsar nästan uteslutande kring Yang, Najia och Akiyoks resa genom Mongoliets vildmark. Och emedan produktionen lider av märkbara budgetproblem, vilket får vissa krigsscener att upplevas som mediokra och föråldrade, så är dramat definitivt det engagerande innehållet.

Först och främst fängslas man av karaktärerna genom en rad tillbakablickar som generellt berättar deras inblandning i kriget och hur de drabbats av många års strider. Man skaffar sig på så sätt förståelse för var och en och deras handlingar känns faktiskt mer berättigade. Dramat är mestadels välspelat, samtliga huvudrollsinnehavare agerar trovärdigt, fast emellanåt blir det lite överdriven sentimentalitet av det hela. Det är ofta berörande att se hur de tre samarbetar, men samtidigt så gror en viss osäkerhet inom en då man ideligen får känslan av att individernas fientliga sinnelag och minnen från förr kan bräcka den tillfälliga alliansen när som helst. Så trots att tempot är relativt långsamt ges sällan intrycket av att det är händelselöst.

Vad jag inte väntat mig var den nästan poetiska ton som filmen höll under många partier. Oerhört vackra landskapscener gör sällskap med harmonisk och lugnande musik, ofta åtföljt av en behaglig berättarröst. Men även en betydligt råare natur tar flitigt form, varav de kanske mest frånstötande scenerna består av tortyrmetoder som japansk militär använder sig av på kinesiska fångar. En särskilt gripande sekvens är då en kines binds in i en säck varpå soldaterna tänder eld på den. Efter en stund av lidande så avslutar japanerna mannens liv genom att aptera dynamit på säcken och sänka den i en sjö. Andra inslag som berör utspelar sig framförallt i fångläger, men även vissa japaners självmord i nederlagets stund ger upphov till förhållandevis starka känslor.

Purple Sunset är ett mer än godkänt tidsfördriv som oturligt nog innehåller märkbara brister. I synnerhet när det gäller effekter så förs tankarna till någon produktion härrörande från 70-talet. Pansarslaget var skapligt men sjöslaget kunde gott och väl ha strukits. Djurvänner ska förvarnas då kaniner under en scen ränner brinnande på ett fält. Annars tycker jag inte att det påträffas så många fler anmärkningsvärt med undantag av lite överdriven dramatik då och då. Jag vågar inte rekommendera Purple Sunset till varenda en, men ni som är intresserade av krigsskildringar eller helt enkelt vill se ett historiskt drama finner eventuellt nöje i den här filmen. Försök dock att hålla förväntningarna nere.

Av: Peter Nilsson