Recension: Roningai

Roningai (Rônin-gai)

Skådespelare: Yoshio Harada, Kanako Higuchi, Renji Ishibashi, Shintarô Katsu, Eisei Amamoto, Moeko Ezawa, Hiroko Isayama, Michitaro Mizushima, Hiroyuki Nagato, Tatsu Nakamura, Akira Nakao, Kei Sato, Kaoru Sugita, Kunie Tanaka

År: 1990

Land: Japan

Genre: Drama, action, thriller

Regi: Kazuo Kuroki

Manus: Kazuo Kasahara, Itarô Yamagami

.

Roningai utspelar sig under slutet av den feodala eran i ett litet värdshus i utkanterna av Edo. Stället inhyser ett antal prostituerade som nattetid vandrar längs gatorna i hopp efter kunder. Samtidigt anländer Aramaki Gennai, en herrelös samuraj till värdshuset för att återuppta ett gammalt förhållande med en av husets prostituerade kvinnor vid namn Oshin. Hon är i sin tur eftertraktad av en annan man, Horo Gombei som lever ett betydligt mer stabilt liv än Gennai. Dessutom har Oshin och de övriga kvinnorna en personlig livvakt som går under namnet Bull, och han är definitivt inte den man man retar upp i första taget. Sen har vi Doi, en äldre man som bor med sin syster i ett sjaskigt hus och lever av att föda upp fåglar. Alla dessa hamnar i en dödlig härva då en grupp fanatiska samurajer skoningslöst börjar mörda de prostituerade en efter en. De inser alla att något måste göras för att stoppa blodbadet men är deras mod tillräckligt starkt? Och klarar de släppa sina egna bekymmer för att riskera sin liv för andras skull?

Roningai är Kazuo Kuroki's hyllning till den nu avlidna Shozo Makino, en av de största pionjärerna inom Japansk film. Filmen har gjorts tre gånger tidigare, den första redan under 20-talet och Kuroki's version är alltså den senaste. Det sägs att Kazuo Kuroki alltid valt att följa samma väg likt andra stora filmskapare som t ex Akira Kurosawa. Precis som Kurosawa så lägger Kuroki stor vikt på historiska detaljer, skapar säregna, djupa och humana karaktärer istället för att slösa all krut på en punkt. Det märks väl i vems fotspår han går. Ett välanvänt tema som är ständigt närvarande i Roningai är personliga intriger såsom lojalitet, svek och hämnd. För det är de välutvecklade karaktärerna som styr filmen rakt igenom, och actionscenerna återfinns i stort sett bara framåt slutet. Det hela känns mycket mänskligt då vi snabbt kommer underfund med att huvudpersonerna inte alls är några odödliga superhjältar. De har svagheter, som alla människor och räds döden mer än nåt annat. Detta ger upphov till större förståelse för dem och man känner riktig medlidelse vid bakåtgångar såväl glädje vid framgångar.

Skådespeleriet är av extraordinär klass, samtliga deltagande bjuder oss på brillianta prestationer som är ruggigt övertygande. Yoshio Harada ger oss ett magnifikt framförande som Gennai, den nedsupne och ovårdade samurajen. Trots att han är en ganska ynklig människa så fattade jag omedelbart tycke för honom, han gestaltar sin karaktär felfritt och man kan inte göra annat än njuta när speltiden kretsar kring honom. Som Gombei ser vi ingen mindre än Renji Ishibashi vilken är en ständigt återkommande aktör i Takashi Miike's produktioner. Tillsammans med Harada glänste han rejält, en minst sagt fenomenal rollprestation. En glädjande överraskning var att Shintaro Katsu, en av mina personliga favoriter hade en fin roll i filmen vilket sorgligt nog var ett av hans sista framföranden. Tur är väl att det var svårglömlig rolltolkning han gjorde. Den mycket vackra Oshin spelas av Kanako Higuchi och hon är den som medverkar i de mer kärleksrelaterade scenerna, något som har en ganska betydande och viktig roll för filmen. Vi får ta del av mängder med fler ageranden som höjer sig långt över det vanliga, men jag nöjer mig med de ovan nämnda så det inte blir alltför uttjatat.

Eftersom det visades ganska fattigt med våld under större delen av filmen så väntade jag mig inget speciellt av slutet heller. Men gissa om jag hade fel, vad som presenteras då är en slutduell som verkligen inte går av för hackor. Det är helt hysteriskt, tänk er en man mot hundra med klingande svärd och enorm blodsgjutelse så kommer vi nära sanningen. Det hela går i ett våldsamt tempo och är mästerligt koreograferat, otroligt mäktigt måste jag säga. Ska jag välja ut de bästa svärdsfighterna bland chambara filmer så hamnar denna tveklöst högt upp. Roningai innehåller även ett effektivt kameraarbete, slående bildkompositioner och vi blir även bortskämda med fantastiska kulisser och läckra kostymer. Det ligger stor perfektion bakom nästan allt som befinner sig framför kameran och Kazuo Kuroki visar sig vara en mycket erfaren filmskapare.

Roningai är ett intressant bidrag till samurajgenren som återupptar ett gammalt koncept utan att kännas det minsta upprepande. Vi stöter på ett flertal hyllningar till några av Japans största regissörer och detta har framförts både genom karaktärer och stilmässigt. Det är en brutal, rolig, sorglig och engagerande historia som med all säkerhet bör träffa rätt på de flesta som liksom jag älskar filmer av denna typ. Det hela slutar med en stor rekommendation. En utmärkt film!

Av: Peter Nilsson