Recension: Running Wild

Running Wild (Ya-soo)

Skådespelare: Kwone Sang-woo, Yu Ji-tae, Ahn Kil-Kang, Jo Seok-hyeon, Kim Yun-seok, Moon Jung-Hee, Son Byung-ho, Uhm Ji-won, Yun Dong-geun

År: 2006

Land: Sydkorea

Genre: Action, kriminalare, thriller

Regi: Kim Sung-su

Manus:

Begreppet film noir används idag som ett tämligen brett samlingsnamn för filmer av olika slag och från olika perioder som motsvarar ett antal specifika estetiska krav. Gemensamt för dessa filmer, oavsett om sammanhanget är fyrtiotalets USA eller åttiotalets Hong Kong, är den pessimistiska undertexten kanaliserad genom en våldsam handling och ett mörkt bildspråk. Ansvaret för denna genres plötsliga renässans i Sydkorea under det senaste året vilar tveklöst på Kim Jee-Woons axlar, vars mästerliga gangsterdrama A bittersweet life kan betraktas som en ren stilövning och som nu på gott och ont frambringat en rad efterföljare.

Först ut i ledet är Running wild, skriven och regisserad av debutanten Kim Seong-Soo. Att beskriva Kim som epigon vore emellertid orättvist. Hans insatser som regiassistent åt etablerade regissörer som Park Chan-Wook har varit en god skola och bör ha förberett honom väl för den egna debuten. Dessutom utgår Kim, likt Park och ovan nämnda Kim Jee-Woon, från ett strikt auteurperspektiv, vilket i sig garanterar ett genuint personligt uttryck och en kompromisslös inställning till själva utförandet.

Handlingen i Running wild, som ekar svagt av de största ögonblicken från Hong Kongfilmens glansdagar, är dock inte särskilt originell. Running wild är ett triangeldrama mellan den okonventionelle polisen Jang Do-Jeong, den rättrogne åklagaren Oh Jin-Woo och den kallblodige gangsterbossen Yoo Kang-Jin, i tur och ordning gestaltade av Kwon Sang-Woo, Yoo Jee-Tae och Son Byeong-Ho. När Do-Jeong gör efterforskningar rörande mordet på sin bror leder spåren till en kriminell organisation ledd av Kang-Jin, som utan Do-Jeongs vetskap står under Jin-Woos bevakning. För att inte sabotera varandras utredningar beslutar Do-Jeong och Jin-Woo att göra gemensam sak mot Kang-Jin.

Running wilds förtjänster ligger bevisligen inte i själva storyn utan i porträttet av rollfigurerna och deras inbördes relationer. Kim tar dessa utslitna, närmast arketypiska karaktärer och förvandlar dem till levande personer som berör och engagerar.

Kwon Sang-Woos vildhjärna till polis har vi sett många gånger förut, men sällan så känsligt porträtterad och omsorgsfullt tolkad som i Running wild. Den djupt olycklige Do-Jeong, med en mor på dödsbädden och en bror som har valt den kriminella banan, misslyckas med allt han tar sig för i livet. Frustrationen och skuldkänslorna över dessa upplevda brister framträder med plågsam tydlighet och präglar hans handlingar och beteende. Kim har lyckats pressa fram en oväntat övertygande prestation ur Kwon, som för ett ögonblick befriats från rollen som tonårsidol och tillåts agera mer personligt än någonsin.

Son Byeong-Ho är inte mindre trovärdig i rollen som gangsterbossen Kang-Jin, med förmåga att ta sig an familjemiddagar och tortyr med samma iskalla behärskning. Son faller tacksamt nog aldrig för frestelsen att göra Kang-Jin till ondskan personifierad, utan behåller kontrollen över sin rollfigur filmen igenom.

Även Yoo Jee-Tae utmärker sig som Jin-Woo, åklagaren med så stark tro på sin auktoritet och på det rättsväsende han representerar att han inte märker när hans okuvliga vilja att följa reglerna vänds mot honom. Det öde som Kim skoningslöst låter drabba Jin-Woo slår an en ton av hopplöshet hos betraktaren, som om regissören försöker peka på en allvarlig social misströstan i det moderna koreanska samhället. Inte ens i slutscenernas mest kathartiska ögonblick finns någon befrielse inom räckhåll, endast en dröjande känsla av förtvivlan som oförtäckt står att läsa i Jin-Woos ansikte.

Running wild är en formidabel uppvisning i tekniska färdigheter och avancerad filmkonst, men det eleganta kameraarbetet berövar tyvärr filmen något av dess genomslagskraft. Denna nattsvarta historia hade utan tvivel tjänat på en stilistiskt sett mer nedtonad presentation.

Av: Mattias Eklöf