Recension: Waikiki Brothers

Waikiki Brothers

Skådespelare: Lee Eol, Park Won-sang, Hwang Jeong-min, Oh Kwang-rok, Oh Ji-hye, Ryu Seung-beom

År: 2001

Land: Sydkorea

Genre: Drama

Regi: Yim Soonrye

Manus: Yim Soonrye

På dom flesta större hotellen och nattklubbarna världen över finns det ett husband, ett gäng musiker som är komptenta och kan spela det mesta men som aldrig har kommit i närheten av något som kan kallas genombrott och inte heller längre förväntar sig det. Att försörja sig på musiken kan vara tillräckligt svårt.

Waikiki brothers är ett sådant band, efter femton års turnerande i landet så bestämmer man sig för att återvända till lilla Suanbo där bandets ledare och grundare, Sung-woo, är uppvuxen. Ungdomstiden med bandets början och förälskan och svartsjuka flimrar förbi i en flashback. Ett decimerat band, från sju till tre medlemmar, blir husband på Waikiki, hotell och nattklubb och Sung-woo återupptäcker staden och gamla vänner och bekanta. Han träffar också sin gamla skolförälskelse, In-hee, som var vokalist i ett popband bestående av tjejer och som han fortfarande har känslor för. Hon har slutat helt med sången förutom ett par karaokekvällar i månaden då hon sjunger av sig.

Trummisen Kang-soo har spelproblem och använder droger och efter att den tredje bandmedlemmen Jong-suk förfört kvinnan som Kang-soo varit intresserad av så hoppar han helt enkelt av och blir busschaufför istället. Sung-woo och Jong-suk fortsätter envist med bandet och Sung-woos gamla musiklärare rycker in som trummis men han blir inte långvarig eftersom hans spritproblem ställer till det.

Det finns en vardagsrealismen i filmen som brukar dela publiken i två delar, antingen gillar man det eller så blir man uttråkad eftersom tempot i filmen är långsamt och avbrotten är få, ett fylleslagsmål och en fest med direktörer på hotellet som urartar till en orgie där Sung-woo blir tvungen att spela gitarr naken för att alla andra också är nakna.

Det ingår mycket musik i filmen, allt från amerikansk 60-talspop till uppoppade koreanska folkvisor och 80-talsrock eftersom bandet spelar på alla möjliga tillställningar bland annat under lokala skönhetstävlingar och som kompband till mer kända artisters mindre kända lookalikes. Mycket vardagskänsla och subtil humor som gör att filmen växer för varje visning.

Av: Ulf Lönn