Recension: 964 Pinocchio

964 Pinocchio

Skådespelare: Hage Suzuki, Onn Chan, Kyoko Hara, Koji Kita, Ranyaku Mikutei

År: 1991

Land: Japan

Genre: Skräck, Sci-Fi

Regi: Shozin Fukui

Manus: Shozin Fukui

Pinocchio är en form av robot, framställd för att tillfredsställa äldre damer. Han misslyckas med sin uppgift och slängs ut av sina ägare. Handlingsförlamad tar han sig hjälplöst fram innan en kvinna vid namn Himiko bestämmer sig för att ta hand om honom. Under en tid försöker hon lära Pinocchio att tala och agera som en vanlig människa. Men samtidigt så är några agenter som är ansvariga för tillverkningen av sexrobotarna ute efter att eliminera honom. Dessutom bär Himiko på vissa hemligheter.

Med 964 Pinocchio tar Shojin Fukui (Rubber's Lover) oss med på en hysterisk åktur fullproppad med bisarra inslag och är samtidigt vänlig nog att ge oss en visuell upplevelse utöver det vanliga. 964 Pinocchio innehåller de flesta av de sk. Cyberpunk-filmernas standardmässiga element men avviker samtidigt på ett flertal punkter. Min introduktion inom denna udda men ytterst tilltalande genre kom genom som för så många andra med Shinyua Tsukamotos mästerliga Tetsuo: The Iron Man, en otroligt fascinerande film som bokstavligt talat fångade mig direkt. Det var något helt nytt och spännande, sällan hade jag skådat filmer med en sådan enorm energi och slagkraft tidigare. Vad jag personligen finner mest lockande är framförallt aggressiviteten och den sprudlande kreativitet gällande experimenterande med kameraåkningar och vinklar dessa filmer oftast innehåller. Den visuella biten är ofta oerhört vågad och det krävs stor uppfinningsrikedom och kunskap om resultatet ska bli bra. Det var med relativt höga förväntningar som jag tog mig an 964 Pinocchio och jag kan redan nu tala om att den kanske inte fullständigt levde upp till hypen som cirkulerar kring den. Med det vill jag dock inte påstå att det inte är en sevärd film, snarare tvärtom. En upplevelse som denna måste genrefans absolut vara med om.

Att Fukui hämtat inspiration från Tetsuo är uppenbart men en viss scen som utspelar sig i en tunnelbanestation är oundvikligen lånad från Andrzej Zulawskis Possession. Det är en långt utdragen scen där vi får se en vomerande Himiko, fantastisk i sitt överspeleri och överdrivna kroppsspråk. Samtliga skådespelare gestaltar karaktärer tillhörande en skara mindre naturtroget folk. Deras prestationer är dock så övertygande och bra genomförda att konceptet med "kaotiska" människor funkar alldeles utmärkt. Hage Suzuki är tveklöst helt underbar i sin rolltolkning som den sinneslöst hysteriska Pinocchio. Hans unika framförande är sanslöst imponerande. Den ilska och smärta han förmedlar genom sitt udda agerande tillför omedelbart en smått obehaglig ton i det hela. Fukui ger onekligen ett intryck av att vara besatt av att utforska och visa starkt själsligt lidande. Pinocchio är definitivt en totalförstörd själ och samma tema återkommer även i Fukuis uppföljare Rubber's Lover. Himiko visar också tendenser till att inombords bära på djupa sår, något som är extra tydligt i tunnelbanescenen. Deras utveckling är även den intressant att följa då de genomgår förvandlingen från att vara tämligen menlösa och handlingsförlamade varelser till att kroppsligt och beteendemässigt bli raka motsatsen.

Det känns dock som om Fukui tappar perspektiv och fokus ett antal gånger. Han offrar lite väl mycket av handling för det visuella vilket resulterar i dramatiska tempoväxlingar som ibland kan vara svåra att uppskatta. Visserligen är bildspråket bländande och innehar en nästan brutal slagkraft. Det är inte vackert utan kan snarare anses som obskyrt och groteskt, men sant som det är så kan även sådant vara snyggt på sitt egna lilla vis. Trots att Fukui vet hur man hanterar sådant som detta så verkade han oturligt nog ha problem att sammanfoga det hela på ett lämpligt sätt med handlingen. Man ska vara beredd på att detta är en surrealistisk historia och dess närvaro finns ständigt där. Själva surrealismen medför att en obehagligt krypande atmosfär uppstår. Fukui bevisar att hans kunskaper inom kamerahanterande är extraordinära och genom filmens gång får vi uppleva ett flertal riktigt adrenalinpumpande sekvenser där vinklar, åkningar och klippningen är så fulländade att man nästan får tårar i ögonen. Tveklöst ett av de starkare momenten tillsammans med aktörerna.

.

Som ni förmodligen märkt så är mina tankar angående 964 Pinocchio splittrade och det är svårt att betygsätta något som detta. Shojin Fukui är absolut en mycket kompetent och annorlunda regissör, med detta verk drar han oss in i ett nästan mardrömsliknande scenario som behåller sin höga standard mycket tack vare skådespelarna och ett ultimat kameraarbete. Dess färgstarka interiörer känns bra att vila ögonen på och den visuella upplevelsen är på topp. Däremot leder det till en något förvirrande stämning som snarare stjälper än hjälper åskådare som är ovana vid filmer av denna typ. Det är ingen film som lämpar sig för den stora massan utan tilltalar förmodligen enbart ett mindre antal människor - alltså sådana som precis som jag är besatta av dessa aggressiva åkturer som Japans Cyberpunk-regissörer levererar. En säregen berättelse.

DVD Kritik:

.

Utmärkt släpp av Unearthed som även har släppt uppföljare Rubbers Lover i sin Cyberpunk serie. Bilden är knivskarp och hjälper att föra fram den visuella upplevelsen på bästa sätt. Textningen är felfri och lättläst. Ljudet håller även det hög kvalité. Extramaterialet består av en intervju med regissören och hans kortfilm Caterpillar.

Av: Peter Nilsson