Recension: 2LDK

2LDK

Skådespelare: Eiko Koike, Maho Nonami, Daisuke Kizaki

År: 2003

Land: Japan

Genre: Thriller, drama, skräck

Regi: Yukihiko Tsutsumi

Manus: Yukihiko Tsutsumi

"Envious roommates in a duel to the death" - "Sick and twisted yet disturbingly hilarious" - ord som dessa vilka återfinns på filmens omslag värmde och bådade gott. 2LDK en film som involverar två unga kvinnor, rumskamrater men också rivaliserande skådespelare om samma filmroll och i hemlighet förälskade i samma kille. Avundsjuka och smärre irritation mellan de bägge går tillslut så långt att krig bryter ut mellan de båda parterna, ett krig där användning av motorsågar och diverse redskap inte lämnas oanvända.

2LDK är en svart komedi av Yukihiko Tsutsumi, en ung filmskapare som i och med denna film har visat att han är ett lovande namn i framtiden. Han har tidigare mest jobbat med tv. De flesta vet att en film som under hela sin längd utspelar sig på ett och samma ställe lätt tappar fokus och får åskådarna att snabbt förlora intresset. 2LDK är filmad helt och hållet i en och samma lägenhet, med bara två skådespelare som syns framför kameran. Om man inte räknar papegojan förstås. Det säger sig självt att kunskap och vilja behövs för att bygga upp en handling som kan bibehålla intresset hos de som ser filmen. För att vara en ganska oerfaren regissör så har Yukihiko Tsutsumi presterat något han bör vara otroligt stolt över. 2LDK blir nämligen väldigt sällan tråkig eller uttjatad, dess fantastiska aktriser levererar gång på gång mängder av träffsäkra repliker som underhåller och håller lågan uppe. Med en fin variation av ultravåld och en underton av humor blir det en hel festlig liten film vi får ta del av.

Varnas bör dock de som är känsliga för våldsamheter, de bägge kvinnorna lyckas nämligen orsaka varandra ganska stor skada och en del scener är sannerligen ganska smärtsamma att beskåda. Personligen är jag ganska avtrubbad när det gäller filmvåld, att dessutom 2LDK lättar upp våldet genom att tillföra viss komik till scenerna gör den inte vidare hemsk att se på, men folk som vet med sig att de har svårt för all typ av misshandel på film, samt en dos blod bör kanske tänka efter innan ni ser den. Alla kanske inte heller finner någon riktig komik med två tjejer som mörbultar varandra totalt heller. Det är helt enkelt en smaksak. Effekterna är välgjorda och relativt övertygande även om det sällan sträcker sig längre än till rejäla blåmärken, bölder och spruckna läppar. De som förväntar sig gore i stora mängder kan sluta hoppas vidare, våldet är nämligen framfört på ett mer realistiskt vis, något jag själv uppskattade.

Skådespelarmässigt tycker jag 2LDK håller toppklass, de bägge kvinnorna som spelas utomordentligt av Maho Nonami och Eiko Koike presterar två riktigt fina rolltolkningar som faktiskt är rätt krävande. Att axla en av de två enda rollerna i en hel film lär verkligen inte vara ett lätt arbete men de har gjort ett strålande jobb såväl med kroppsspråk som dialoger. Under ett flertal scener får vi ta del av rumskamraternas innersta tankar om varandra, det är bitvis sanslöst kul, speciellt när de agerar så falskt och vänligt mot varandra i verkligheten. Eller nåja till en början i alla fall. När de tillslut blir bittra fiender ökar humorn avsevärt, filmen är gjord med glimten i ögat och skådespelarna hjälper till att framföra detta. Samtidigt kan de under vissa stunder framstå som helt ondskefulla varelser utan någon som helst barmhärtighet att visa fienden. Som sagt, i helhet ett magnifikt arbete av Maho Nonami och Eiko Koike, de lyfter underhållningen ett steg högre. Det har sällan varit så här kul att se två hysteriska tjejer drabba samman.

Yukihiko Tsutsumi som både skrivit och regisserat 2LDK visar stor potential med manusskrivande då det definitivt är en av de viktigaste aspekterna i en film som är så enformig i miljövalet. Tsutsumi har hittat effektiva lösningar både med dialog, användande av kamerateknik och originella sammandrabbningar mellan kvinnorna. Det är en utmaning han har löst galant och jag hoppas få ser mer av denna regissör i framtiden. Egentligen hittar jag inga större fel i produktionen och den håller jämn klass rätt igenom ända fram till det strålande men för min del något oväntade slutet.

Av: Peter Nilsson