Recension: Alone

Alone (Faet)

Skådespelare: Masha Wattanapanich, Ratchanoo Bunchootwong, Namo Tongkumnerd, Vittaya Wasukraipaisan, Masha Wattanapanitch

År: 2007

Land: Thailand

Genre: Skräck, drama

Regi: Banjong Pisanthanakun, Parkpoom Wongpoom

Manus: Banjong Pisanthanakun, Parkpoom Wongpoom

Korpsvart långt hår, vitt teatersmink och själlösa ögon. Någon annan som har tröttnat på dessa spökande kvinnor vars anleten numera inte injagar fruktan hos publiken? Utan vidare eftertanke kan jag sälla mig till den skaran. Det har övergått från att vara en innovativ och nyskapande genre till ett urvattnat och menlöst koncept som de flesta nog är ense om har sett sina bästa dagar. Men då filmerna fortfarande bidrar med klirr i kassan produceras de ännu i stort antal, främst i Asien, men även jänkarnas medelmåttiga försök att hoppa på trenden ökar i kvantitet. Många (inklusive mig själv) trodde att thailändarna Banjong Pisanthanakun och Parkpoom Wongpoom som debuterade med den klart kompetenta Shutter (2004) skulle bli ”konstartens” räddare. Alone, deras senaste försök att skaka liv i begreppet rysare hade många förutsättningar att lyckas, särskilt då projektet tycktes tilltala många kritiker vid lanseringen.

Alone berättar historien om Pim, en ung kvinna som till sitt femtonde år i livet satt ihop med sin syster, Ploy. Åren som siamesiska tvillingar tog slut då Pim, till Ploys förtret, önskade att läkare skulle sära på dem. Operationen genomfördes, vilket tragiskt nog medförde att Ploy avled under ingreppet.

Nu många år senare lever Pim i Sydkorea tillsammans med pojkvännen Wee, men tvingas återvända till Thailand då hennes mor insjuknar efter en stroke. Det är då mystiska händelser börjar äga rum. Mardrömslika nätter följer då Pim hemsöks av Ploys spöklika gestalt. Hon inser att Ploy har återvänt från de döda för att infria ett löfte om de ska vara tillsammans för evigt.

Bortsett från att handlingen involverar siamesiska tvillingar (tämligen oanvänt tema vad jag vet) tillför den inte mycket färskt material. Inledningsvis bådar det dock väl, manskapet bakom kameran frambringar både mystik och effektiva skrämselscener och lyckas bevara spänningen uppskattningsvis halva speltiden. Ett tjusigt foto och stilrena bildvinklar får till stånd en klädsam atmosfär vilken dessutom förstärks av Masha Wattanapanichs vassa insats i rollen som Pim. Det är först när en plötslig vändning görs som projektet havererar och förlorar all sin trovärdighet. I och med detta avslöjande (som jag inte tänker gå in på) tappar också filmen sin gåtfulla framtoning. Skräckelementen övergår också till den klichéfyllda hoppa-till-sorten, bekanta sedan tidigare, och trots ett fåtal kusliga skeden är den sista halvan generellt fattig på rediga hjärtflämtare. Konsekvensen är alltså att vi har en film som inleds suveränt men som sedan byter skepnad till undermålig standardskräck.

Totalt slöseri med tid är det dock inte att traggla igenom Alone. Är du helsåld på den här typen av skräckfilm så för all del, ge den en ärlig chans. Jag känner mig dock ordentligt övergödd och nöjer mig med den beskärda del jag hittills avverkat. Åtminstone tills det dyker upp nåt verkligt intressant att lägga slantarna på.

Av: Peter Nilsson (2008-01-04)