Recension: Art of the Devil 2

Art of the Devil 2 (Long Khong)

Skådespelare: Napakpapha Nakprasitte, Akarin Siwapornpitak, Chanida Suriyakompon, Namo Tongkumnerd, Pavarit Wongpanitch, Korakot Woramusik

År: 2005

Land: Thailand

Genre: Skräck

Regi: Pasith Buranajan, Kongkiat Khomsiri, Isara Nadee, Seree Phongnithi, Yosapong Polsap, Putipong Saisikaew, Art Thamthrakul

Manus: Kongkiat Khomsiri, Yosapong Polsap, Art Thamtrakul

Jag älskar filmer som vänder ut och in på magsäcken. Irreversible, Imprint och Audition är sådana filmer. För mig var det enda anledningen att se den här filmen. Allmänt för filmer så spelar det ingen roll vilken genre de tillhör, bara den lyckas med sitt syfte. En komedi måste få mig att skratta, en skräckfilm måste skrämma mig. Just den här filmen behöver bara göra mig tillräckligt äcklad och chockad för att den ska lyckas. Gjorde den det? Nej, tyvärr så gjorde den inte det. Scenerna finns där men de ger inte den magkänsla som jag eftersträvar. Filmen liknar allt för mycket sina västerländska ekvivalenter istället för att hitta en egen stil. Det är för mycket flashbacks och snabba klipp för att man ska hinna leva sig in i situationen. Därmed sagt att detta inte är ett mästerverk inom genren, men ändå sevärd för de extrema scener som är skickligt gjorda rent effektmässigt.

Handlingen är det gamla vanliga. Ett kompisgäng återförenas efter highschool mitt i ett träsk, utan att kunna ta sig därifrån. Alla har fått en voodooförbannelse över sig som en ond lärare kontrollerar och utnyttjar när hon vill för skojs skull på diverse innovativa sätt. Det verkar som att hon har andra trollformler i hatten också, för ibland kan en kille bara få ett anfall och det kryper ut diverse småkryp ur skinnet på han. Att ungdomarna blir kontrollerade på det här sättet gör att det skapas intrigspel och ungdomarna vet inte vem dom kan lita på för det tar en stund för dem att inse situationen och en hel del konspirationsteorier och fingrar hinner pekas innan. Definitivt ett tappert försök att införa den psykologiska stämningen i filmen.

Även om handlingen kan låta ologisk så kan man inte klaga på effekterna. Blodet är underbart och kroppsdelarna rör på sig under scenerna, så det bidrar starkt till verklighetskänslan. Imponerande gjort, speciellt eftersom den kommer från Thailand. Det är roligt att se att Ronin team kan slå de amerikanska produktionerna på näsan på den punkten, som till exempel filmen Hostel. Så det är egentligen den enda anledningen att se den här filmen, och jag vet att de som gillar sånt definitivt kommer att bli nöjda. Finns det någon lika rå slasher fast med bra handling så har jag inte sett den. Filmen är inte blyg för att satsa på kvantiteten på blodscenerna istället för kvalité, även om min smak mer lutar åt färre, men mer välplacerade chockscener. Som sagt, det finns gott om ungdomar, och de sju regissörerna har tillsammans kommit på många olika sätt att leka med dem.

Så filmen har bra effekter och mycket våld, men det emellan är alldeles för tråkigt för att hålla intresset uppe. Av de nästan två timmarna av filmen så är inledningen alldeles för långdragen. Efter 40 minuter har man lust att spola. Just då visas en flashback och vi får intrycket av att någon säger till oss att bara hålla ut en stund till för den riktigt smaskiga biten. Det är alla dessa flashbacks som förstör känslan. En bra tortyrscen ska vara lång och utdragen, med spänning och pirr i magen innan. Istället så kan man mitt i handlingen hoppa till en scen där en stackare får sina tånaglar utdragna, för att sedan hoppa tillbaka till storyn igen. Som något slags substitut för att göra de tråkiga bitarna intressant och det känns som ett billigt upplägg.

Men trots det så kommer det att bli blodigt, och tillräckligt äckligt för att undvika popcorn till. Men du kommer inte att rysa eller få pirr i magen och förmodligen halvdåsa vid mitten. Trodde du att fiskkrokar hade gjort sitt i filmer efter ”The Isle” så misstar du dig.

Av: Martin Längkvist