Recension: Assembly

Assembly (Ji jie hao)

Skådespelare: Zhang Hanyu, Deng Chao, Fu Heng, Hu Jun, Phil Jones, Liao Fan, Li Naiwen, Ren Quan, Tang Yan, Wang Baoqiang, Yuan Wenkang, Zhao Shaokang

År: 2007

Land: Kina

Genre: Drama, krig

Regi: Feng Xiaogang

Manus: Liu Heng

Proklamerad som Kinas första krigsfilm utan propaganda och Feng Xiaogangs första tillskott i genren. Assembly är på många vis unik och har av många följts med stort intresse, inte minst av mig. Xiaogang, vars signum tidigare har varit alster med mörkare humoristisk betoning tog ett kliv bort med eposet The Banquet (2006), ett verk som fick mig att önska omedelbar tillbakagång till Xiaogangs rätta element. Ändå verkade Assembly redan i idéstadiet hoppingivande och jag förlät kvickt bakslaget med The Banquet.

Året är 1948 och inbördeskriget i Kina skördar tusentals liv. Gu Zidi, kapten för det nionde kompaniet i kommunistarmén beordras att förhala fiendens offensiv. Positionen måste försvaras till varje pris för att underlätta huvudarméns omgruppering. Reträtt är enbart tillåten då samlingssignalen ljuder. Om inte är Gu Zidi och hans kompani på blott 46 man tvungna att kämpa mot fienden oavsett om det kostar samtliga livet.

Underbemannade, och med brist på verkningsfulla vapen möter det nionde kompaniet nationalistarméns (KMT) överlägsna trupper. I ständigt krympande antal slår de tillbaka våg efter våg av kraftfullt utrustade fiendeskaror, men förtvivlan gror hos de återstående. Några ur manskapet påstår sig ha hört signalen de alla väntat på, äntligen reträtt! Men Gu Zidi, vars hörsel nästan gått förlorad efter en explosion är övertygad om motsatsen och bestämmer sig för att hålla ställningen. Ett ödesdigert beslut där alla utom Gu Zidi går under.

Det är gråa, råa och allmänt jävliga förhållanden vi kastas in i. Krigets förtvivlan är ytterst påtaglig. Avlägsnade lemmar, litervis med blod, brända kroppar och andra ohyggligheter, Assembly är under sin första timme osminkad och brutal, precis vad realismen kräver.

Klivet från traditionella Kinesiska krigsfilmer är inte litet, i Assembly är det soldaterna som sätts i fokus och inte saken de slåss för. Kommunistpartiets ideologier skönmålas aldrig, som seden vanligtvis bjuder med tappra orädda krigare, ackompanjerade av pampiga stråkmarscher och hyllningssånger till den stora ledaren Mao Zedong. I dessa män finner vi istället rädsla, människan och dess självbevarelsedrift är för första gången gestaltad. Oförädlat, och ett gediget drag av Xiaogang som med Assembly når en ny nivå, i Kinesiska sammanhang vill säga.

Jag är däremot inte fullt belåten. Filmens första timme är vådligt intensiv, de ständigt avlösande striderna låter aldrig karaktärerna träda fram i den mån som känns behövlig. Krigsscenerna är imponerande ja, men filmens vitala aspekt ska ändå vara individerna. Bekantar man sig inte med personerna blir medkänsla svårinrättad. Extra trist med de lysande birollsinnehavarna i åtanke. Hu Jun (Curiosity Kills the Cat) och Wang Baoqiang (Blind Shaft) är båda färgstarka män och förtjänar definitivt mer spelrum.

När första timmen passerat tar filmen en helt ny skepnad och tempot faller drastiskt. Gu Zidi vaknar efter den förödande striden upp på ett fältsjukhus där han blir misstroget bemött. Det nionde kompaniet existerar inte längre på papper. Inga dokument som kan styrka Zidis berättelse finns tillgängliga och manskapet har helt enkelt placerats i facket ”saknade i strid”. Hastigt kastas vi in i Koreakriget, Gu Zidi är alltjämt plikttrogen och tjänstgör i armén fram till krigets slut. Först då återvänder han till sitt hemland för att söka upprättelse, en strävan att få ett statligt erkännande av hans manskaps heroiska insatser gror starkare i hans sinne.

Långsamt, men ytterst välspelat av Zhang Hanyu. Andra halvan är inte bara erfaret skildrad, det är först nu som gripande element får verka fritt och intryck från föregående hetsiska del kan i lugn och ro inhämtas. Med Hanyu i fokus blir det med ens känslomässigt engagerande, karln sprudlar av talang och är fullkomligt utmärkt som sargade veteranen Gu Zidi. Hans enträgna kamp att hedra sina förlorade bröder är träffande, en dyster bevittnelse.

Filmens avgörande brist är uppdelningen av de två segmenten. En timmas intensiv krigföring följt av en timmas makligt drama blir ojämnt och lite besvärligt att försona sig med. En förening av dessa delar, rimligtvis hopknutna via tidshopp vore garanterat gynnsamt.

Det framgår nog tydligt att Assembly inte är det mästerverk jag önskat mig, men jag måste ändå poängtera att filmen till övervägande del är fängslande och ytterst sevärd. Syftet med recensionen (som kanske förefaller ganska avvisande) är att understryka samtliga moment jag personligen skulle vilja se korrigerade. Assembly är i övrigt tankeväckande och trots allt tillägnad människorna i uniformerna. Bara det är skäl nog att se filmen.

Härnäst återgår Feng Xiaogang till sina rötter med komedin The Nobles, och kanske är det där han hör hemma?

Av: Peter Nilsson (2008-02-05)