Recension: Bichunmoo

Bichunmoo

Skådespelare: Shin Hyeon-jun, Kim Hee-seon, Jeong Jin-yeong, Jang Dong-jik, Choi Yu-jeong, Gi Ju-bong, Hyep Bang, Kim Hak-cheol, Kim Ju-yeon, Kim Su-ro, Lee Han-garl, Ryu Hyeon-kyeong, Seo Tae-hwa

År: 2000

Land: Sydkorea

Genre: Drama, action, fantasy, romantik

Regi: Kim Young-jun

Manus: Kim Young-jun

Bichunmoo för oss bakåt till det gamla Kina då landet styrdes av Mongolerna och deras storhetstid började närma sig slutet. Vi får följa Jinha, en fattig bypojke från hans barndom då han räddar Sullie, dottern till en Mongolsk general från en rabiessmittad hund. De blir hemligt vänner och med tiden växer sig vänskapen starkare, tillslut omvandlas den till kärlek. Deras förhållande funkar väl, även om det hålls i hemlighet, tills dagen då Sullie blir bortlovad till en annan, mycket förnämare man och tvingas flytta. Jinha och Sullie skiljs åt men bestämmer sig för att träffas på ett hemligt ställe en tid senare. Tiden går men deras möte äger en dag äntligen rum, Sullies broder hjälper dem att fly och allt ser ut att få ett lyckligt slut då plötsligt Sullie's man med hjälp av en grupp soldater hinner ikapp och besegrar Jinha i strid. Genomborrad av ett flertal pilar faller Jinha döende ner från ett stup och Sullie förs tillbaka till sitt nya hem. I tron om att Jinha har dött försöker Sullie acceptera sitt öde och skaffar barn tillsammans med sin man. Men när de minst anar det, så dyker Jinha en dag upp igen, men han har förändrats och har bara en sak i åtanke - att störta den regim som styr landet.

Bichunmoo slutade i en enorm kassasuccé i hemlandet, Korea, men utanför har kritiken varit ganska halvhjärtad. Möjligtvis är manuset med sina brister och det redan så uttjatade konceptet en bidragande del till sitt ljumma mottagande. Swordplayfilmer är knappast något nytt för oss inbitna fanatiker och med tanke på mängden stilfulla mästerverk som släppts tidigare, "Duel to the Death", Bride With White Hair", "A Chinese Ghost Story" och "Swordsman" för att nämna några, så borde denna likartade historia knappast bjuda på något nytt, eller? För många så skulle svaret tveklöst bli ett nej, men personligen så måste jag gå emot strömmen och säga att detta är ett mycket underhållande och bitvis ett tekniskt oerhört imponerande verk, dessutom fann jag den klassiska handlingen rätt trevlig trots att den är föga nyskapande.

Till att börja med vill jag nämna några av de brister Bichunmoo lider av, de flesta oturligt nog ganska tydliga sådana. Vad som störde helheten i upplevelsen var att under ett flertal skeden i filmen så saknade många scener en rättvis avslutning. Ofta är klippningen väldigt hafsig och man lyckas inte pussla ihop sammanhanget med dem. Man förväntar sig att man ska få ut nåt mer innan ett scenbyte tar vid, men det händer tyvärr ganska sällan. Dessutom innehåller den alltför många moment som känns helt oväsentliga för att handlingen ska föras framåt, de håller snarare fast den vilket resulterar att filmen under långa stunder bara står och stampar på samma ställe. Det blir som ni säkert kan gissa ganska trist efter ett tag. Jag hade gärna sett att de klippte ner några av actionscenerna och istället försökte tillföra mer logik handlingsmässigt, man blir av vissa kliv i storyn bara förvirrad och undrar vad som har hänt. Anledningen till att det uppstår så många problem med själva berättandet av filmen beror nog främst på manuset som i sin tur är baserad på en populär manga. Att överföra en manga till film brukar sällan resultera i något strålande resultat, och på manusväg märks det väl här.

Regissören har tidigare sagt att han egentligen ville göra en filmserie på tre delar istället, och jag tror nog det hade kunnat vara en lyckad ide då man på tre filmer skulle kunna ägna mer tid åt att föra handlingen framåt på ett effektivt sätt. Bichunmoo har alltså svårt att binda samman scenerna i en riktigt lyckad kombination samtidigt som den kan kännas oerhört stillastående. Själva grunden gillar jag dock starkt, som jag nämnde ovan så är konceptet inte alls nyskapande men denna form av historier har alltid tilltalat mig så jag är beredd att blunda för bristen på originalitet. Vi bjuds på en relativt stor mängd CGI effekter, en del som är nödvändiga medan andra känns ganska överflödiga. I kvalitet varierar de en del, man ser uppenbart att det är just effekter men i vissa scener passar de ändå ypperligt. Jag syftar särskilt på scenen då Jinha och Sullie går genom alla fyra årstider, något som ser väldigt vackert men fortfarande animerat ut. Övriga effekter har en tendens att användas i lite för stor utsträckning när det inte behövs men i helhet var det faktiskt inget jag irriterade mig på. Det är lätt att ha överseende med.

Dramatiken - som bitvis funkar alldeles utmärkt - genomförs dock ofta på ett alltför överdramatiskt vis. Vad jag menar är att det stundtals kan bli något uttröttande att ständigt ta del av huvudpersonernas tårögda närbilder, man lyckas helt enkelt inte smälta en sorglig scen innan en ny strax tar fart. Istället tycker jag att filmskaparna hade kunnat fokusera på ett par utvalda tillfällen vilket säkerligen hade gett större effekt än att stapla överspelad dramatik på löpande band, varierat då och då med lite våldsamma dueller som kompensation till dem som är ute efter action. Och action, det levereras i stora mängder med jämna mellanrum från början till slut. En del fighter är inte direkt motiverade och man kunde enligt min mening gott ha skippat några av dem, men merparten är riktigt läckert koreograferade. Åsikterna varierar kraftigt när det gäller fighterna, vissa tycks avsky dem något enormt medan andra som jag hade en riktigt trevlig stund med att beskåda dem. Koreografen är från Hong Kong och heter Ma Yuk-Shing, student till Ching Siu-Tung om jag inte minns helt fel. Actionscenerna spelades alla in i Kina och visst har actionsekvenserna en slående likhet med andra Kinesiska swordplayfilmer. Faktum är att hela produktionen genomsyras av en typisk Hong Kong-känsla, vilket givetvis inte är dumt alls. Skillnaden är bara att de i Bichunmoo talar Koreanska.

Nu när vi ändå talar språk så kan jag passa på att nämna några rader om filmens skådespelare. I huvudrollen som Jinha ser vi Shin Hyeon-jun vilken jag i skrivande stund bara sett i en cameo i Once upon a Time in a Battlefield utöver Bichunmoo. Hans agerande här har fått ta mycket skit men samtidigt en hel del beröm. Jag tillhör den skara som uppskattar hans tystlåtna och mörka personlighet. Han påminner om en typisk animekaraktär och på tal om sådana så innehåller Bichunmoo en väldig massa animeinspirerade personer, vilket jag bara tycker tillför en fräckare stämning. Fast om man kommer gilla det är givetvis en smaksak. Shin Hyeon-jin's kvinnliga motspelare Kim See-heon som gestaltar den vackra Sullie gör ett utomordentligt jobb, inte genom att framföra övertygande repliker utan främst tack vare hennes underbara ansiktsuttryck. Dessutom är hon ju inte helt fel för ögonen vilket kanske höjer skådningen ett snäpp. Övriga ansikten jag kände igen var Seo Tae-hwa från bla. Friend. Hans insats här är förvisso välspelad men det kändes inte rätt att se honom med långt hår. Jag vet, dum grej att haka upp sig på, men ändå. Sammanfattningsvis så anser jag skådespeleriet vara av helt godkänd klass utan större undantag.

Om man skulle försöka sig på en summering. Nu märker jag att det blivit väldigt många, mindre positiva åsikter sagda om filmen, men trots att jag framstår som negativt inställd till den så måste jag medge att jag hade en väldigt kul stund när jag såg den första gången. Den kanske är för melodramatisk och manusmässigt håller den ganska låg klass, även klippningen kunde setts över då det kan bli påfrestande att reda ut alla trådar. Det var så mycket som lämnades osagt och för många scener som saknade riktigt syfte och eftertanke. Försöker man bortse från detta, vilket förstås inte är det lättaste så har Bichunmoo dock många sevärda moment att erbjuda. Jag vågar dock inte rekommendera den då jag vet att det finns så otroligt delade åsikter om filmen. Mitt slutbetyg blir en stark 3:a, vilket borde säga er en del i alla fall?

DVD Kritik:

Premier Asia har fått ihop en riktigt maffig utgåva på Bichunmoo. Det är en 2-discare varav den ena disken innehåller filmen + trailers och den andra extramaterialet. Bilden (anamorfisk widescreen) är precis så bra som man kan önska, jag märkte inga suddiga eller gryniga partier utan allt var skarpt och fint med bra kontraster. Så kvalitetsmässigt så håller bilden högsta klass. Ljud såväl som textning funkar även den utmärkt. Vi bjuds på en hel del extramaterial vilket är av varierande kvalitet, alla dokumentärer kanske inte är de mest intressanta men lyckas hålla en vid liv åtminstone. Kommentatorspåret av Bey Logan och en annan expert på Koreansk film är väldigt trevligt, som vanligt när Bey Logan talar så är det garanterat värt tiden. Hela filmens soundtrack har de även inkluderat, vilket var en härlig överraskning då jag personligen älskar det, mkt bra initiativ. Premier Asia har alltså fixat ett mycket fint släpp och jag hoppas få se mer av dessa fina utgåvor i framtiden.

Av: Peter Nilsson