Recension: In the Line of Duty 4

In the Line of Duty 4 (Huang jia shi jie zhi IV: Zhi ji zheng ren)

Skådespelare: Cynthia Khan Lai Ching, Michael Wong Man Tak, Donnie Yen Chi Tan, Yuen Yat Chor, Liu Kai Chi, Lisa Chiao Chiao, Yuen Shun Yee, Michael Woods, John Salvitti, Stephan Berwick, Farlie Ruth Kordica, Cho Wing, Eddie Maher, Paul Wong Kwan

År: 1989

Land: Hong Kong

Genre: Action, kriminalare

Regi: Yuen Woo Ping

Manus: Cheung Chi Sing, Anthony Wong Wing Fai

Innan jag börjar känns det som att jag måste reda ut begreppen lite. ”In the line of duty”-filmerna har en lite rörig kronologi. Denna film är alltså egentligen del fyra i en serie av löst sammanhängande actionfilmer med vissa gemensamma nämnare (Michelle Yeoh i del 1 och 2, Cynthia Khan i 3, 4 och 5 t.ex.). Den överlägset bästa installationen i serien är iallafall del 4 (i fortsättningen kommer jag bara nämna den som In the line of duty). Regisserad av Yuen Woo-Ping och med Donnie Yen i en av huvudrollerna är det en riktigt klassisk actionfilm i 80-talsstil.

Platsen är Seattle, USA. Poliserna Yeung (Cynthia Khan) och Donnie (Yen) är, tillsammans med deras överordnade – Michael (Wong), ett kinesiskt knarksyndikat på spåren. Alla ledtrådar pekar på att basen för operationen är i hamnen, där hårt arbetande invandraren Luk Wan-Ting (Sunny Yuen) sliter för att tjäna ihop sitt levebröd. Efter diverse turer dras han ofrivilligt in mitt i härvan och tvingas fly till Hong Kong hack i häl av både polis och skurkar. Handlingen i sig är varken originell eller exceptionell och fungerar främst som en transportsträcka till slagsmål. Dock finns det en del vändningar, så jag nöjer mig där.

En sak jag noterat hos Yuen Woo-Ping är att han gillar långa, riktigt långa, fighter. Ibland på gränsen till sadism (jag tänker då främst på Magnificent Butcher, Tiger Cage och den här filmen). I en film som Once upon a time in China 2, där två titaner som Jet Li och Donnie Yen får chansen att spänna musklerna mot varandra är vartenda sekund en njutning, så inga klagomål där. Den filmen (liksom Iron Monkey) spelar dock lite mindre på realism och mer på en romantisk äventyrsbild än polisfilmer i modern miljö som Tiger Cage eller In the line of duty. Det finns en scen mot slutet i ITLOD där en redan skadad och blödande Sunny Yuen har huvudrollen som verkligen illustrerar vad jag försöker säga. Med detta är det inte sagt att Woo-Pings längdfixering är av ondo. Det är precis tvärtom varje gång Donnie Yen låter armar och ben tala (alla hans ”trademark-moves” återfinns här). De två verkar förstå varandras förmåga så väl att slagsmålen sprakar av intensitet och attityd. Yens fight mot amerikanen Michael Woods (som var nån sorts dåvarande mästare i hand-to-hand combat i USAs marinkår) är så bra att det ofta händer att jag stoppar in dvd-n igen bara för den scenens skull. Andra höjdpunkter är Donnies fight mot en smått galen John Salvitti och ett chickenrace med motorcrosshojar. Kudos går också till Cynthia Khan som visar upp en hel del färdigheter i handgemäng. Som så ofta annars i liknande filmer får skådespeleriet ta ett kliv tillbaka för grymma stunts och fighter. Yen och Khan är väl knappast övertygande som poliser, och Michael Wong är på gränsen till irriterande. Alla klagomål är dock som bortblåsta så fort sparkarna börjar vina.

Det var den här filmen som verkligen fick upp mina ögon för Donnie Yen, och säga vad man vill om hans filmer, det där första intrycket som fastnade på näthinnan kommer inte att tvättas bort på bra länge. Han är en av mina absoluta favoriter, och det skulle krävas att han gör bort sig totalt i Hollywood och börjar medverka i romantiska komedier (hrm, Ballistic Kiss) för att jag ska börja tvivla.

In the line of duty är en gedigen Hong Kong-action med bra (om än på sina ställen lite för långa) fighter och definitivt en film Yuen Woo-Ping kan vara stolt över.

DVD Kritik:

En gedigen utgåva med bra bild och ljud (vad kan man annars vänta sig av HKL?). Intervjuerna med Donnie Yen är intressanta och ger insikt på hans syn på filmer i allmänhet och sina egna filmer i synnerhet. Kommentarspåret är en annan femma, dock. Ska jag försöka vara diplomatisk kan jag säga att det var ett bra försök. Amerikanen Stefan Hammond (som enligt omslaget är en expert på Hong Kong-filmer) och Michael Wong sitter och flamsar och väller ur sig smicker. Flams kan vara kul (The Thing – Kurt Russel + en flaska Jim Beam=oslagbart), men det ska ha glimten i ögat. Wong är för det mesta helt oentusiastisk förutom vid ett par tillfällen (bl.a. då han avslöjar att han mest hade en stunt-double i sina fightscener) och Hammond har rätt dålig koll för att vara expert. Smolk i bägaren på en annars komplett utgåva (en nyrelease med Bey Logan och Donnie Yen vid micken skulle inte sitta helt fel).

Av: Patrick Stanelius