Recension: Kekexili: Mountain Patrol

Kekexili: Mountain Patrol (Kekexili)

Skådespelare: Duobuji, Zhang Lei, Qi Liang, Xueying Zhao, Ma Zhanlin

År: 2004

Land: Kina

Genre: Drama

Regi: Chuan Lu

Manus: Chuan Lu

Här sitter jag, nästan två timmar efter att ha tittat på ”Kekixili Mountain Patrol” i hopp om att kunna pränta något läsvärt. Det är dock svårt att beskriva filmen med ord då starka känslor fortfarande är i omlopp och tankarna hellre riktas mot Ritai och hans män än tangentbordet.

”Kekixili Mountain Patrol” är en verklighetsbaserad berättelse som utspelar sig i Tibets ogästvänliga ödemark. Kekexili, regionen som är den tibetanska antilopens "Chiru" hem var under en tid skådeplats för en hänsynslös slakt. Antiloper dödades i tusental av tjuvskyttar som gjorde en rejäl vinst på djurens dyrbara päls. Under en period av 5 år minskade stammen från 1 miljon till 70,000.

Utan statligt stöd bildades 1993 en grupp av tibetanska volontärer med målet att patrullera Kekexili och sätta stopp för tjuvskyttet. En journalist, Ga Yu, från Beijing gav sig ut tillsammans med den frivilliga styrkan på en 17 dagar lång resa ledd av Ritai, en före detta militär som tillsammans med sin lilla skara män var beredda att offra sina liv för att bevara den kvarvarande stammen av antiloper. Historien publicerades i Kina 1997 och den här filmen berättar om den sista patrulleringen i Kekexili.

Efter en stark inledning där tjuvskyttar efter att ha uträttat sitt jobb, kallblodigt avrättar en av volontärerna så inser man snabbt att det här inte kommer vara en särskilt angenäm upplevelse. Vi kastas därefter in i en snar framtid där den mördade mannen begravs och Ga Yu, den kinesiske journalisten anländer till den vackra, nästan pittoreska tibetanska bergsby som är tillhåll för den grupp frivilliga som patrullerar Kekexili. Merparten av den resterande historien är fascinerande men oerhört skrämmande och hjärtknipande.

Det är en rak och okonstlad story som inte går någon karaktär på djupet. Ändå är det en film som är känsloladdad till tusen. Avsaknaden på tillgjord dramatik medför realism och ett tilltagande engagemang som ständigt växer och som tillslut kulminerar i en flod av olika sinnesstämningar. Jag är evinnerligt tacksam för bristen på försköningar av de inblandade. Deras stordåd berör tillräckligt utan stiliga tal som berättigar dem att agera som de gör. Man inser ändå att deras kamp för djuren betyder mycket. Blir de inte offer för en fientlig gevärskula så utgör olidliga snöstormar, kvicksand, överansträngning i den tunna luften och brist på mat påtagliga livsfaror. Att de därtill finansierar sina ”expeditioner” på egen hand gör det inte mindre aktningsvärt.

Att starka vänskapsband knyter samman gruppen är tydligt, ett avsked för dem betyder mer än ett trivialt ”hejdå”. Här är risken stor att avskedet varar för evigt. Rollistan består främst av tibetanska amatörer, dessa hjälper att förmedla äktheten som genomsyrar produktionen. Vi slipper alltför mycket sentimentalt snack, kamratskapen lyser solklart genom aktörernas förträffliga agerande. Det är naturtroget och dialogerna känns tvättäkta. Kommentarer som ”vi begraver över 10.000 djur om året” håller sig kvar i medvetandet länge. Man kan kanske ifrågasätta männens tillvägagångssätt för att pressa misstänkta på info, det kan tyckas hårt men efter att ha bevittnat stora områden, där hundratals kadaver vittnar till vad som skett så förstår man den ilska som gror inom männen.

Cao Yu har fångat Tibets landskap perfekt. Vyerna blir en förening av storslagen skönhet och samtidigt ett skräckscenario. Det är en isolerad plats där kampen för överlevnad ständigt råder.

Som ni säkert förstår så fängslas jag av det mesta i ”Kekixili Mountain Patrol”. Jag frågar mig dock ett antal gånger när jag ser den om filmen delvis målar upp den kinesiska ockupationen av Tibet som något rättfärdigat. Det nämns inte i ord, men frågan är hur man ska tolka de sista raderna där den kinesiska regeringen äntligen har utlyst Kekexili till ett skyddat område och att det nu läggs resurser på att bevara antilopen. Det är självklart positivt i sig, men man får känslan av att tibetanerna framställs som oförmögna att skydda djuren utan Kinas hjälp. Det finns alltså lite innehåll att betvivla, men i helhet så fördärvar inte dessa små partier.

För detta är i grund och botten ett sant mästerverk. Sällan har jag berörts så mycket som av Ritai och hans mäns öden. ”Kekexili” träffar djupt och hårt. En stark berättelse fulländad i filmform som visar att simpla medel ibland funkar bäst.

Av: Peter Nilsson