Recension: Kung Fu Hustle

Kung Fu Hustle (Gong fu)

Skådespelare: Stephen Chow Sing Chi, Lam Chi Chung, Danny Chan Kwok Kwan, Yuen Wah, Tin Kai Man, Yuen Qiu, Eva Huang Sheng Yi, Bruce Leung Siu Lung, Tung Chi Hwa, Chu Chi Ling, Fung Hak On, Jia Kang Xi, Lam Suet, Xing Yu, Chan Kai See, Cheung Yat Par, Wellson Chin Sing Wai, Fung Mien Hang, Ho Man Fai, Lam Chi Sin, Law Kar Ying, Liu Chaoxia, Ren Silu, Shang Ya Peng, Oliver Wong Yui Man, Feng Xiaogang, Yuen Cheung Yan

År: 2004

Land: Kina, Hong Kong

Genre: Komedi, martial art

Regi: Stephen Chow Sing Chi

Manus: Stephen Chow Sing Chi, Chan Man Keung, Tsang Kan Cheung, Lola Huo Xin

När Stephen Chow för snart fyra år sedan släppte Shaolin Soccer slog den alla tiders kassarekord i Hong Kong. Än idag är det en av de bäst säljande DVD-filmerna i asien. Efter Shaolin Soccer blev det dock tyst kring Stephen Chow, och efter en ovanligt lång paus – 3 år- i verksamheten är hans nya film Kung Fu Hustle här. Förhandspratet kring denna film har i princip varit konstant sedan den visades i en tidig version på Torontos filmfestival i september 04, och nu har alltså jag (efter diverse tulltrassel) fått möjligheten att se spektaklet. För någon ordinär film rör det sig inte om, det blev väldigt uppenbart när den kort efter sin biopremiär lyckades med bedriften att krossa Shaoling Soccers tidigare kassarekord. Stephen Chow, Yuen Wah, Yuen Woo-Ping och drösvis med massiva slagsmål. Sju miljoner Hong Kongbor kan inte ha fel. Eller?

Kung Fu Hustle är en väldigt splittrad film, med allt vad det innebär. Innan jag går in på en djupare dissekering kan det vara lämpligt att summera (den inte allt för välgenomtänkta) handlingen: Platsen är Shanghai och tidsperioden 1940-talet. Ett hemskt gängkrig rasar i den undre världen, polisen är antingen mutad eller maktlös, lokalbefolkningen är förtryckt. Om upptakten låter bekant beror det på att den helt enkelt är det. Den skrala bakgrundshistorien tjänar enbart som skådeplats för Stephen Chows diverse vansinniga påhitt. Allt i sin ordning, med andra ord. Ett av få, fattiga, kvarter som dittills undsluppit gangsterproblem är den skabbiga ”Pig Sty Alley”. Namnet skvallrar om levnadsstandarden för hyresgästerna. Trots att de inte behöver oroa sig för blodtörstiga yxmördare i frack och stormhatt terroriseras de av sin fasansfulla hyresvärdinna och hennes make. Till Pig Sty Alley anländer en dag bedragaren och småtjuven Sing (Chow). Hans mål är att gå med i The Axe Gang, stadens största och hänsynslösaste gäng, och för att lyckas med den uppgiften måste han sätta sig i respekt hos invånarna i ”svinstian”. Allt är dock inte som det verkar vara med hyresvärdinnan och hennes inneboende, och ganska snart inser Sing att han tagit sig vatten över huvudet...

Jag nämnde att Kung Fu Hustle är en splittrad film. En förklaring följer. Riktigt bra filmer arbetar på många olika plan, t.ex. enskilda scener kontra den stora helheten. Det kan vara snygga klipp som i symbios med välpassande musik gör speciella ögonblick sådär ”magiskt” minnesvärda så de aldrig lämnar ens minne. Problemet med Kung Fu Hustle är att den fungerar i små doser. Som små korta episoder staplade på varandra är vissa scener fantastiskt underhållande, och Chows lekfullhet fullkomligen lyser igenom. Sträcker man ut upplevelsen över de knappt 100 minuter filmen rullar blir dock behållningen märkbart tunnare.

En direkt anledning jag kan se är att Stephen Chow gjorde det, i detta fall, ödesdigra misstaget att placera sig själv i filmen. Detta gör att filmen konstant tappar fokus när han slits mellan att framträda framför respektive bakom kameran. Sing har nämligen på tok för lite skärmtid för att kunna klassas som huvudroll i filmen, vilket är riktigt synd. Stephen Chow känns nämligen lika bekväm i sin luggslitna skojarkaraktär som Charlie Chaplin gjorde i sin luffare. Han formligen stjäl vartenda ögonblick han medverkar i. Med detta menas inte att resten av ensemblen är färglös, men filmen är bara så mycket bättre i de scenerna Chow själv är med. Dock finns en del minnesvärda scener utan honom, särskilt en, i vilken två lönnmördare (en riktigt kul cameoroll av regissören Feng Xiaogang) utrustade med minst sagt okonventionella vapen skickas till Pig Sty Alley för att göra upp med bråkmakarna där, är riktigt snygg. Det gör mig faktiskt lite ledsen att se den splittrade helheten, därför att Stephen Chow går från klarhet till klarhet som regissör.

Fotot i Kung Fu Hustle är en av filmens absoluta styrkor. De klara, starka färgerna och bildkompositionen ger hela produktionen en riktigt professionell look. Chow vet även hur man spelar på känslosträngarna, vilket han visar tydligt i några flashbackscener. Den dagen han regisserar en film helt utan att medverka som skådespelare tror jag det kan bli riktigt, riktigt bra. Kung Fu Hustle innehåller alltså trots min kritik en rad helt urflippade scener med bl.a. lysande slapstickhumor (knivkastarscenen), smart referenshumor (den Gangs of N.Y-liknande öppningen, Gråben och Hjulben-parafrasen) som fick mig att skratta högt.

Skådespelarinsatserna är en blandad kompott. Av de diverse kung fu-mästarna i Pig Sty Alley är ”Coolie”, spelad av Xing Yu, klart den häftigaste karaktären. Den borderline-bögige skräddaren (Ling Chiu Chi) är t.ex. för stereotyp i sin framtoning för att omnämnas med större värme. Liang Hsiao, som spelar ledaren för The Axe Gang, är rakt töntig i sin prestation. Dock tampas han med en väldigt endimensionell karaktär, så det är egentligen bara bra att han får så lite tid i filmen. Störst uppmärksamhet ägnas en duo som i och med Kung Fu Hustle fått ett rejält uppsving i filmbranschen. Jag talar om hyresvärdinnan och hennes man, spelade av Qiu Yuen och kulthjälten Yuen Wah. Detta är faktiskt bara Qiu Yuens andra filmroll sedan hon medverkade i Bondfilmen Mannen med den gyllene pistolen för ca. 30 år sedan. Dock är hon, liksom Yuen Wah (Jackie Chan, Sammo Hung, Yuen Biao etc.) skolad inom pekingoperan och tillsammans bildar de en eldig duo.

Det är lite oklart till en början, men så småningom centreras filmen allt mer kring dessa två och den ondaste mördaren som någonsin vandrat på vår planet: The Beast (en riktigt skön Lung Leung Siu). I klassisk kinesisk berättartradition är hela filmens (något sega) mittparti en upptakt till en oundviklig konfrontation av kolossala mått.

Vilket för mig in på filmens huvudtema: fightscenerna. Stephen Chow är väl mer känd som komiker än slagskämpe, men det är ett faktum att hans Bruce Lee-fanatism var det som från början fick upp hans ögon för filmer, så nog borde man förvänta sig mer än den vanliga actiondosen från denna film. Visst, Kung Fu Hustle innehåller en del välgenomförda slagsmål, främst ett stort i början och ett ännu större i slutet. Trots att de otaliga specialeffekterna oftast är riktigt snyggt gjorda känns koreografin väldigt standardmässig och oinspirerad. Inga nya grepp används, istället parodieras tidigare ljumma verk som Matrix: Reloadeds ”Burly brawl”. Jag kan förstå att lite äldre skådespelare kanske får förlita sig mer till effekter och liknande hjälpmedel än de yngre motsvarigheterna, men då borde man inte lägga så mycket krut på fightscener, och man borde verkligen inte skylta med Yuen Woo-Pings namn. Jag misstänker att det är ett västerländskt fenomen (t.ex. ”Från mannen bakom slagsmålen i The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon!” Hur många gånger har man inte hört den?), men det är ingenting jag kan verifiera. Det jag kan säga är iallafall att hans namn inte längre är ett lika helgjutet signum för kvalitet som det en gång i tiden varit för mig.

I slutändan framstår Kung Fu Hustle som en småkul, men påkostad, film som troligtvis kunde blivit så mycket mer om insatsen varit mer fokuserad.

Apropå Shaolin Soccer, och all ryktesspridning kring en eventuell uppföljare har Stephen Chow lagt in sin personliga kommentar i debatten i en härlig scen i filmen.

Av: Patrick Stanelius