Recension: Lone Wolf & Cub: Sword of Vengeance

Lone Wolf & Cub: Sword of Vengeance (Kozure Ôkami: Kowokashi udekashi tsukamatsuru)

Skådespelare: Tomisaburo Wakayama, Fumio Watanabe, Tomoko Mayama, Shigeru Tsuyuguchi, Tomoo Uchida, Taketoshi Naitô, Yoshi Kato, Yoshiko Fujita, Reiko Kasahara, Akihiro Tomikawa, Kauji Sokiyamo, Teruo Matsuyama, Toshiya Wazaki, Michimaro Otabe, Saburo Date

År: 1972

Land: Japan

Genre: Action, drama

Regi: Kenji Misumi

Manus: Kazuo Koike, Goseki Kojima

Lone Wolf and Cub-serien som består av totalt 6 filmer, är enligt mig, det bästa som gjorts inom "samurai-cinema". Visst Kurosawa var stor, men Wakayama Tomisaburo är så hård att Takeshi Kitano framstår som en mysfarbror i jämförelse. Och Wakayama är verkligen som klippt och skuren för att spela Ogami Itto, som drar ut på korståg med sonen Daigoro. Och för första gången i världshistorien har vi en barnskådespelare i form av Akihiro Tomikawa, som inte är irriterande. Barn hör inte hemma i film. Dom förstör, dom är äckliga....förstå mig inte fel, jag hatar inte barn, bara i film. Men som sagt, här har vi ett barn som faktiskt är coolt.

Lone Wolf and Cub är baserad på en mangaserie skapad av Kazuo Koike och får här liv av Kenji Misumi, som även ligger bakom flertalet Zatoichi-filmer och även det sällan sedda mästerverket The Razor. Här får vi följa Ogami Itto, älskad make, småbarnsfar och till vardags, bödel. Men Ogami blir falskt anklagad för hedersbrott mot klanen, och får även sin kära hustru mördad. Han tar därför med sig sonen Daigoro ut på ett enmanskrig mot Yagyu-klanen. Ledda av ögonlappsbeklädd herre vid namn Retsudo. På sin väg tar han även diverse ströjobb som lönnmördare, och på så sätt får även pupliken sin beskärda del av blodutgjutelse.

Som sagt, Lone Wolf and Cub tillhör mina absoluta favoriter. Man får allt, blod, spänning, schysst foto, bra musik, blod, suveräna rollprestationen, framförallt av Tomisaburo, och det viktigaste, blod. Visst det behövs inte massviss med blod för att göra en bra film. Men, var ärliga, det skadar inte. Och här finns det massor. För att vara en film från tidigt 70-tal, är det verkligen en brutal och våldsam sådan. Och det blir bara bättre, ju längre in i serien vi kommer....

Av: Stefan Johansson