Recension: Love/Juice

Love/Juice

Skådespelare: Mika Okuno, Chika Fujimura, Toshiya Nagasawa, Hidetoshi Nishijima, Okuno Mika

År: 2000

Land: Japan

Genre: Drama, romantik, komedi

Regi: Kaze Shindô

Manus: Kaze Shindô

Chinatsu (Mika Okuno) och Kyoko (Chika Fujimura) är två japanska ungdomar som bor ihop. De är bästa kompisar som festar tillsammans, pratar skit, busar, röker på och sover i samma säng. Chinatsu är lesbisk och har känslor för Kyoko, men de förblir obesvarade eftersom hon gillar killar. Deras relation är ändå mer än vänskap eftersom de sover tillsammans, byter kläder på varandra och tvättar varandra. Inge fel med det om man är bra kompisar men i och med att Chinatsu är lesbisk så blir det som tortyr för Chinatsu istället. Det hjälper inte att Kyoko kysser henna för att muntra upp henne när hon är ledsen eller pratar nyfiket om sex och vill se på när Chinatsu onanerar. Avundsjuka uppstår när Kyoko raggar på killar, men även åt andra hållet när Chinatsu hånglar med andra tjejer. Detta är en mysig ungdomsfilm med alla de klassiska ingredienserna som är väldigt vacker att titta på.

De båda skådespelerskorna är underbara. Kyoko har en charm och ett naivt sätt som gör det svårt att inte älska henne och Chinatsu i kanindräkt måste vara bland det sötaste jag sett. Tillsammans är de som en stor gullig charmboll som slukar allt i sin väg. Detta är en av de sötaste filmerna som jag har sett men den har även mycket symbolik och starka känslomässiga scener. Man känner med Chinatsu när hon frågar sig själv "Why am I a girl?", eller under en scen när hon blir ignorerad medan hon kärleksförklarar sig och säger i tårar till Kyoko: "please... fall in love with me" men blir ändå nekad trots de mixade signaler som Kyoko hela tiden sänder ut.

Det är inte svårt att se symboliken med de två guldfiskarna som de skaffar som representerar de själva. De tvingas bo trångt för att ett akvarium är för dyrt. Känslor som såras visas genom att en guldfisk släpps ner hos en piraya som börjar äta på den. Så tolkar jag det i alla fall för att dämpa djurplågeriet som försiggår i återkommande scener. Det frågar även sig själva om det inte vore bättre ifall de hade fötts som en och samma person och en scen visar hur de ligger formade som ett hjärta i en säng, som representerar hur de ligger i livmodern. Den märkliga titeln förblir dock en huvudkliare. Det finns även referenser till kannibalism som tittaren får tolka som man vill. Slutet blir dock väldigt intressant om man har detta i bakhuvudet.

En applåd för Kaze Shinô som gör en strålande debutfilm. Med en minimal budget på $80 000 och en snäv deadline lyckas hon ändå få med väldigt mycket. Filmkänsla måste finnas i familjen eftersom hon är barnbarn till Kaneto Shindo som gjort Onibaba och Naked Island. Man märker att det är en kvinna som har regisserat den för den känns mjukare och har oerhört mycket hjärta i sig.

Det sägs inte mycket i filmen men det som sägs är oerhört relevant, så missar man något så lönar det sig att spola tillbaka och kolla igen. Det är faktiskt inte svårt att se om hela filmen eftersom den bara är 1 timma och 18 minuter lång. Det är inte ofta jag vill se om filmer men den här slice-of-life filmen är något man enkelt kan ta fram igen och se vid rätt tillfälle. Skådespelarna gör en strålande insats, speciellt i de intima scenerna som till exempel en vågad onaniscen. Den här mycket hjärta och alla som någon gång har känt likadant kommer definitivt att bli berörda.

Av: Martin Längkvist