Recension: Love Talk

Love Talk (Reobeu tokeu)

Skådespelare: Bae Chong-ok, Choi Ban-ya, Irena A. Hoffman, Jenne Kang, Park Hee-soon, Park Jin-hie, Val Tassot

År: 2005

Land: Sydkorea

Genre: Drama

Regi: Lee Yoon-ki

Manus: Lee Yoon-ki

Historien om den koreanska diasporan i USA börjar strax efter förra sekelskiftet, då sockerbetsodlare på Hawaii via sina japanska gästarbetare får höra talas om det koreanska folkets stränga arbetsmoral och höga arbetskapacitet. Från Hawaii spred sig den eftertraktade arbetskraften till fruktodlingarna längs den amerikanska västkusten, där förhållandena var närmast slavliknande för ickeeuropeiska kontraktsarbetare. Så småningom uppstod små koreanska enklaver i storstäder som Los Angeles och San Francisco, vilka snart växte till regelrätta stadsdelar efter att de amerikanska immigrationslagarna avreglerats i mitten av sextiotalet. Därefter blev det också möjligt för många sydkoreaner att välja emigration framför repression under Park Chung-Hees och Chun Doo-Hwans militärregimer, men ironiskt nog resulterade den nyvunna friheten ofta i ett marginaliserat liv för de flesta i det nya hemlandet.

I sin senaste film, Love talk, utforskar regissören Lee Yoon-Ki just problemet med att vara fångad mellan två olika kulturer, förhållandet mellan gammalt och nytt, det bekanta och det främmande. Lee, som begick en smått sensationell regidebut med This charming girl, återvänder här med en ur stilistisk synvinkel helt annorlunda film, i vilken han får tillfälle att demonstrera sin erkända fascination för fyrtio- och femtiotalsfilmer. Det delvis självbiografiska manuset till Love talk lär ha slutförts redan för sju år sedan, vilket kan förklara filmens rekordsnabba tillkomst.

Love talk utspelar sig i Los Angeles Koreatown, en plats där det förflutna ständigt tycks vara närvarande i allt som sker. Tre människors vägar korsas i denna miljö. Ji-Seok har precis anlänt från Seoul med en diffus frihetslängtan i bagaget i syfte att söka upp sin förlorade ungdomskärlek Helen. Han finner en tillfällig bostad hos massösen Sunny som lever ensam med smärtfyllda minnen av sin kriminellt belastade make och övergivna dotter i Seoul. Hennes relationer med andra människor präglas av distansering och känslokyla. Helen ansvarar för det lokala radioprogrammet Love talk, i vilket hon kväll efter kväll reder ut andra människors kärleksbekymmer utan att någonsin lyckas komma tillrätta med sina egna.

Gemensamt för dessa inbördes mycket olika individer är en vilja att glömma det som har varit och gå vidare, men rädslan för det okända och känslan av oåterkallelig förlust gör att ingen av dem vågar släppa taget. Detta antyds inte minst i rollfigurernas ambivalenta förhållande till koreansk respektive amerikansk kultur. Samtidigt som de öppet omhuldar och till exotismens gräns överromantiserar de genuint koreanska aspekterna av sin tillvaro, låter de sig aningslöst influeras av amerikansk kultur via matvanor, språkbruk och klädstil.

Tydligast illustreras denna konflikt i Helens svårigheter att först acceptera sin mors bruk av Prozac. För många koreaner är behovet av antidepressiv medicin fortfarande belagt med skam eftersom det signalerar att den sjukes familj inte vill eller klarar av att själva ta hand om problemet. Helens dröjande uppvaknande fungerar dock till slut som en avgörande vändpunkt i filmen som sedan repriseras i parallella situationer, vilket bidrar till att Love talk utvecklas till en vacker film om uppbrott, nytt liv och hopp.

Love talk är dock inte helt utan brister. Filmens största problem är kanske just det som utgör den mest uppenbara skillnaden mellan förevarande film och föregående, nämligen dialogen. Medan This charming girl till stora delar var helt fri från dialog, pratas det inte oväntat en hel del i Love talk, varav vissa samtal av konstitutiva orsaker sker på engelska. Bae Jong-Ok, som i övrigt gör ett fenomenalt jobb som den något bedagade Sunny, levererar helt enkelt inte sina engelska repliker med samma trovärdighet som de koreanska.

Till sist: missa inte Kim Jee-Soos minimala cameoframträdande mot slutet av filmen.

Av: Mattias Eklöf