Recension: Nowhere to Hide

Nowhere to Hide (Injeong sajeong bol geot eobtda)

Skådespelare: Park Joong-Hoon, Ahn Sung-kee, Jang Dong-gun, Choi Ji-Woo, Ahn Jae-mo, Do Yong-gu, Gi Ju-bong, Kwon Yong-ua, Lee Hae-eun, Lee Won-jong, Park Sang-Myeon, Park Seung-ho, Shim Cheal-jong, Song Young-chang

År: 1999

Land: Sydkorea

Genre: Action, thriller, kriminalare

Regi: Lee Myung-se

Manus: Lee Myung-se

Volcano High. Phone. Resurrection of the little match girl. Dessa tre filmer har någonting gemensamt: de är från Sydkorea, och de är följaktligen de enda produktionerna från det landet jag sett. Någon, minns inte vem (får ej glömma att tacka, dock), tipsade mig om Nowhere to hide. Den här filmen är så bra, att jag börjat lyssna på Bee Gees. Den är så bra, att jag vill dela min glädje med hela världen. Den här filmen, är ett mycket starkt exempel på hur film som medium är känslomässigt snarare än intellektuellt stimulerande. Nu går jag dock händelserna i förväg lite...

Nowhere to hide utspelar sig över en tidsperiod på flera veckor. Mitt på ljusa dagen sker ett blodigt gangstermord. Delinkventen, Chan Sungmin (Ahn), kommer undan och det blir upp till kommissarie Woo (Park Joong-Hoon) och hans partner Kim (Jang) att hitta Sungmin för att spärra in honom bakom lås och bom. Det visar sig vara lättare sagt än gjort, då han är en mästare på att hålla sig undan och de alltmer frustrerade poliserna får nöja sig med att arrestera och förhöra diverse småskurkar som på något sätt har koppling till Sunming. Han har dock en anledning som håller honom kvar i landet: Juyon (Choi) – hans fru. En katt-och-råtta-lek drar igång, och den slutgiltiga konfrontationen närmar sig för varje dag som går...

Redan i öppningsscenen förstår man att den här filmen är någonting utöver det vanliga. Park Joong-Hoon rör sig genom ett svartvitt, urbant landskap och det hela liknar upptakten till en klassisk westernduell. Det dröjer inte länge innan råkurr uppstår. Just det, råkurr. Nowhere to hide har sin beskärda del av slagsmål, men det är så långt ifrån de välkoreograferade kampsportsuppvisningarna i t.ex. Jackie Chans filmer man kan komma. När karaktärerna i NTH svingar, då gör de det för att överleva. Det är inte alltid vackert, men det känns äkta på något stiliserat sätt. Filmen sprudlar av kärlek. Regissörens kärlek till sin skapelse, det finns helt grymma visuella grepp som visas upp och klippningen är av absolut toppklass. Skådespelarnas kärlek till manuset, de lever verkligen ut här, och den som lyser starkast är Park Joong-Hoon som Woo. Det är den bästa, roligaste och råaste gestaltningen av en polis jag sett till dags dato. Jag snackar om Dirty Harry-stereotypen driven till det yttersta. Woo böjer sig inte för att spöa upp sina misstänkta. Han har inga möbler i sin lägenhet och hans tjänstevapen skjuter inte riktiga skott, utan pepparsprej-patroner (så att han kan spöa upp alla som tjafsar med honom efter att han skrämt dem blågröna med sin pistol). Park har ett fantastiskt kroppsspråk och ett brett register grimaser som man njuter av varje gång man ser. Om Woo är den högljudde och passionerade polisen så är kommissarie Kim hans raka motsats. Tystlåten, kall och plikttrogen. Dock verkar de vara skolade med samma metoder och Kim drar sig inte heller för att dela ut blåmärken där de behövs. Nowhere to hide är ingen partnerfilm i den bemärkelsen att man inte belyser kontrasterna poliserna emellan. Det finns inget humoristiskt käbbel som annars är standard för alla ”buddy-filmer” där kulturkrockar gärna är något man driver med. Nej, dynamiken mellan Kim och Woo finns redan där, den är underförstådd. Man fattar att de fungerar bra tillsammans och således får filmen mer utrymme att fokusera sig på själva fallet.

Rent tekniskt är Nowhere to hide, som tidigare konstaterat, ett litet underverk. Det tål dock att sägas igen: bildspråket är helt fantastiskt. Man vet att en film är speciell när man fortfarande spelar upp vissa scener i minnet trots att det var längesedan man såg den. Musikvalet osar även det fingertoppskänsla, och kompletterar bilderna väldigt bra. Jag hade väldigt svårt för att sätta mig ned och skriva den här recensionen. Det är alltid enklare att skriva om filmer som man tycker lite mindre om (tycker jag), då man inte svävar ut på samma sätt utan lyckas hålla det på en någorlunda professionell nivå. Problemet är bara att jag *vill* lovprisa den här filmen och det är riktigt svårt att försöka belysa alla aspekter, så ni får ha det i åtanke...

Någonting jag hade velat se mer av är en fylligare karaktärsbeskrivning. Orsaker till vad som driver dem, etc. Särskilt Sungmin förblir en gäckande gåta filmen igenom. Det är nog genomtänkt, dock, och har en sorts effekt av att man vet lika lite om honom som poliserna gör. Sent in i filmen kommer ett litet stickspår som ger en ytterligare dimension till Woo som karaktär, och det är precis vad jag suktar efter i filmen. De borde inte vara rädda för att ge oss mer information. Jag sympatiserade med Kim och Woo redan i början på filmen, men efter ovan nämnda scen så förstod jag också till viss del hur Woo fungerar som person. Efter att ha sett Nowhere to hide har jag fått upp ögonen på allvar för två saker: Sydkoreansk film i allmänhet och Park Joong-Hoon i synnerhet. Mitt enda råd till er som inte har sett filmen är att få baken ur stolen och tjurrusa iväg för att hitta den.

DVD Kritik:

Utgåva från Panorama. Skarp bild och klart ljud, finns ingenting att klaga på där. Texter går att välja på engelska och kinesiska, och översättningen är bra. Bildformatet på denna utgåva är 4:3, så det kanske avskräcker vissa. Extramaterialet är verkligen inget att hänga i julgranen. Tre stycken trailers på amerikanska (!) filmer och de gamla vanliga biografierna och filmografierna. Synd, jag hade verkligen velat ha någon sorts bakomfilm eller dyl. Tilläggas bör att den var riktigt billig, och det kanske finns en fläskigare DVD-utgåva proppad med bonusar, jag vet inte.

Av: Patrick Stanelius