Recension: Once Upon a Time on the Battlefield

Once Upon a Time on the Battlefield (Hwang-San beol)

Skådespelare: Park Joong-hoon, Jung Jin-yeong, Kim Seung-woo, Shin Hyun-jun, Oh Ji-myeong, Kim Seon-a, Lee Mun-shik, Ryu Seung-su, Lee Won-jong

År: 2003

Land: Sydkorea

Genre: Krig, komedi, drama

Regi: Lee Jun-ik

Manus: Lee Jun-ik

Vad som idag är Korea bestod under 500-talet av tre rivaliserande kungadömen, Baekche, Koguryo och Shilla. Kim Choon-chu, Shilla's dåvarande kung knöt starka band med supermakten Tang (dagens Kina). Baekche och Koguryo vägrade dock inleda ett samarbete med Tang och förbjöd även Shilla att passera genom deras mark. Detta förargade Tang vilkas mål var att ena alla under himmelen (som de kallade det). Ett krig var vid detta tillfälle oundvikligt, som allierade bestämmer sig Tang och Shilla för att krossa de två resterande kungadömena, och deras första mål är det svagare Baekche.

En tid senare anländer Tang's flotta och placerar sig utanför Baekche's kungadöme, de ger en strikt order till Shilla att de måste anlända till mötesplatsen med ris åt trupperna senast den 10:e Juli, något som är rena vansinnet. Shilla har dock inget annat till val än acceptera och för att kunna fullfölja sitt uppdrag måste de passera genom mark bevakad och under ägo av Baekche. Men i sin tur så har Baekche ont om trupper då korrupta generaler vägrar bidra med sådana till kungen. Bara en lojal man återstår, nämligen Kye-Baek som trots att han innehar vetskapen om att hans arme inte har en chans mot fienden bestämmer sig för att slåss till slutet. Innan han beger sig till det kommande slagfältet mördar han sin fru och sina barn, detta för att de ska slippa ett grymt öde när Shilla väl tar makten.

Till sitt förfogande har Kye-Baek 5.000 man som ska stå emot fiendens styrkor på överlägsna 50.000 man. Generalen för Shilla, Kim Yu-sin (Jung Jin-yeong) som är gammal ärkefiende med Kye-Baek vet dock att trots striden på pappret redan är avgjord så kan hans trupper lida stora förluster så länge de har Kye-Baek som fiende. Därför bestämmer han sig för att knäcka försvararnas förvånads värt goda moral med hjälp av en rad mod fällande och psykiskt mycket tärande taktik.

Eftersom One Upon a Time on the Battlefield är baserad på en oerhört viktig historisk händelse i Koreas historia tilldrar den sig tankar om att vara mycket spännande och intressant. Att den dessutom är filmad med en budget som ligger betydligt högre än merparten av de koreanska filmer som gjorts, så ger den en uppfattning om att vara ståtlig och välgjord. Allt detta är också sant, det kan jag garantera. Men det finns en liten detalj som skiljer denna produktion från mängder med liknande projekt - nämligen humor. Regissören Lee Jun-ik bestämde sig för att ta sig an detta stycke historia på ett vis vi kanske inte är alltför vana vid. Istället för att skapa ett renodlat krigsdrama så levererar han här ett sådant men med en rejäl dos humor. Detta kan tyckas synnerligen märkligt när filmen behandlar ett slag som kostade tusentals människor livet. På många sätt är det tveklöst ett smart drag och medges bör att det är relativt originellt koncept vi bjuds på. Men samtidigt måste jag ändå påpeka att denna blandning kanske går för långt för sitt eget bästa.

Till att börja med vill jag nämna att det är för åskådaren en ganska stor fördel att ha grundläggande kunskaper inom Koreansk historia, eller åtminstone ha viss kännedom angående dessa händelser innan ni ger er på filmen. Detta är att rekommendera då handlingen för oss Västerlänningar förmodligen lätt kan ge upphov till allmän förvirring. Vissa bidragande faktorer till detta är förmodligen alla dessa karaktärer som presenteras under kort tid samt handlingen som hoppar fram och tillbaka mellan de olika sidorna i ett ganska raskt tempo. Problemet med detta är att okunniga åskådare förmodligen lägger alldeles för stor koncentration på att lära känna personerna, vilket med säkerhet kan leda till att man tappar bort sig handlingsmässigt. Jag drabbades också av detta vid första skådningen vilket resulterade i att mitt omdöme i en potentiell recension hade hamnat lågt. Turligt nog insåg jag att om jag bara kunde greppa handlingen så skulle helheten förhoppningsvis förbättras avsevärt. Och än en gång chockade jag mig själv genom att faktiskt ha rätt i mitt tänkande. Jag ökade mina dåliga kunskaper med några texter jag hittade på internet och tog mig sedan tid att se filmen en andra gång. Mina tankar angående den lyftes då rejält. Med detta vill jag dock inte ha sagt att produktionen inte lider av vissa brister. Tyvärr är så fallet och bristerna består främst av den udda blandningen av humor och våld.

Stundtals funkar visserligen konceptet alldeles utmärkt, men för att sedan kännas otroligt svårsmält. De våldsamma sammandrabbningarna är bitvis på tok för brutala och tankeväckande gentemot humorn. Resultatet blir att man omöjligt kan le åt vad som visas hur gärna man än vill det. Detta är förstås ytterst tråkigt med tanke på att det kraftfulla konceptet säkerligen hade kunnat framföras stabilare. Med rätt mängd humor och våld hade detta med all säkerhet blivit ett kvalitativt verk att minnas. Nu ska jag inte vara orättvis mot filmens alla scener, i så fall är jag långt ifrån ärlig. Det är framförallt framåt slutet som de sämre momenten anländer och ger en otydlig bild av filmens budskap. Innan dess levereras mängder med underhållande repliker och visuella skämt som funkar alldeles utmärkt. Merparten är som sagt kul men det finns också stunder då humorn inte lyckas förnöja nämnvärt, dels på grund av att humorn i vissa fall kan te sig något barnslig och tjatig. De verbala attackerna mellan arméerna är uppenbarligen lättare för Koreaner att förstå då de ofta involverar olika dialekter svåra för oss som inte talar Koreanska att uppfatta på rätt sätt. Som sagt, mitt tycke för humorn är väldigt delat, den varierar starkt i kvalité och känns inte alltid speciellt lämplig.

I mitt tycke är skådespelarna filmens stora behållning då de flesta inblandade ger oss nästintill felfria prestationer. Park Joong-hoon (Nowhere to Hide) är sanslöst bra i rollen som den hårdgjutne Kye-Baek, mannen som offrar allt för sin kung. Trots att hans avsikter inte känns moraliskt korrekta så är det sannerligen ett hedervärt uppdrag han åtar sig och det är samtidigt svårt att inte fatta tycke för denna person. Att ständigt motivera sina underlägsna trupper måste vara en tuff uppgift. Framförallt då man bär med sig tanken på att alla kommer offra sina liv i onödan. Jung Jin-yeong (Bichunmoo, Wild Card, Guns & Talks) är förträfflig i sin gestaltning av Kim Yu-Sin, generalen för Shilla's rike. Tillsammans agerar dessa herrar som bäst och höjer stämningen bitvis till skyarna, fantastiskt helt enkelt. I två cameos ser vi inga mindre än Kim Seung-woo (Break Out, Yesterday) och Shin Hyun-jun (Bichunmoo, Guns & Talks, The Ginko Bed) som i särklass måste vara ett av filmens roligaste skeden. De olika aktörer vi stöter på genom filmens gång är många och flertalet mer eller mindre kända ansikten dyker upp då och då. Att rabbla upp och kommentera dem alla känns ganska oväsentligt så jag nöjer mig med ovan skrivna ord.

Vad som också bör nämnas är själva krigsscenerna eftersom de innefattar en stor del av speltiden. De sista 20 minuterna tar den stora slutstriden sin början och levde upp till förväntningarna utan problem. Ja de var till och med bättre än jag vågat hoppas på. Brutaliteten är hög och flertalet sekvenser är tämligen svåra att beskåda då man verkligen kan känna de stridandes smärta och desperation, det är som ett slag riktat mot hjärtat. Musiken bidrar med många känslomässigt berörande stycken och när detta fogas samman med plågade människoansikten i slow-motion kan man inte göra annat än suga åt sig av budskapet filmskaparna förmedlar. Krig är smutsigt, nästan alltid onödigt och bör inte existera, dess dumhet ska man bara skratta åt - kanske en förklaring till humorns plats i filmen? I vilket fall, striderna må vara realistiska och hjärtskärande och det finns säkerligen ett syfte med humorn som man finner däremellan men att smälta detta är ingen lätt sak. Åtminstone inte för mig, men jag vet även att flertalet andra personer har haft samma problem. Mitt betyg blir också därefter. En delad film som denna kan inte, trots sin fantastiskt snygga produktion inte erhålla mer än ett godkänt.

Av: Peter Nilsson