Recension: Scrap Heaven

Scrap Heaven

Skådespelare: Ryo Case, Jô Odagiri, Chiaki Kuriyama, Akira Emoto

År: 2005

Land: Japan

Genre: Drama

Regi: Lee Sang-il

Manus: Lee Sang-il

Den här filmen kretsar kring tre unga människor, två män och en kvinna som av en slump träffas på en buss, när bussen blir kapad av en man som hotar att ta livet av sig. Han lyckas med detta. För de tre passagerarna går det lite bättre, även om den smått överenergiske Tetsu blir lätt skottskadad och den vackra kvinnan Saki råkar ut för en smärre motgång. De går sedan skilda vägar och har inga tankar på att ses igen. Men det dröjer inte länge förens de två männen, en halvt misslyckad polis och den kaxige skottskadade ynglingen som till vardags städar toaletter, träffas igen, även det av en slump. Då polisen, Singo, lider av väldigt dåligt samvete för att han inte lyckades skydda de andra på bussen så börjar han umgås med Tetsu .

De två männen får en smått bisarr idé att jävlas med alla människor som förtjänar det. De kallar det för sin hämnd för det som hände på bussen. Så de klottrar ner offentliga toaletter med instruktioner till hur de tar emot beställningar från folk som vill ha hjälp med att komma undan sina plågoandar. Det är egentligen inga speciellt allvarliga saker de sysslar med, utan de vill mest få folk att inse att de ska sluta upp med att förstöra andras liv. Och det lyckas. Den drivande i projektet, Tetsu, vill t.o.m. ta det lite länge, medans Singo vill ta det lugnt. Men vad är egentligen Tetsus slutliga mål? Singo dras in i något han inte kunnat föreställa sig från början.

Den här filmen imponerar på många sätt. Den är spännande, gripande och bitvis lite smårolig. De tre huvudrollerna spelas väldigt bra av Ryo Case, Jô Odagiri och Chiaki Kuriyama, även om den sistnämnda har en lite mindre roll. Även fotot är bitvis väldigt bra och trots att filmen är i princip två timmar så tappar regissören aldrig fokus utan storyn känns genomarbetad.

Trots att jag inte kan peka på några egentliga brister hos Scrap Heaven så fattas det där lilla extra för att det ska bli en fullpoängare. Men det är också en sån film som antagligen tjänar på att ses en andra gång. Men det är helt klart en sevärd film och den bästa från Japan jag sett på ett tag nu. En fröjd för alla sinnen.

Av: Christian Rasmusson