Recension: Sex & Fury

Sex & Fury (Furyô anego den: Inoshika Ochô)

Skådespelare: Reiko Ike, Christina Lindberg, Masataka Naruse, Seizaburo Kawaze, Hiroshi Nawa, Ryoko Ema, Rie Saotome, Yoko Mihara, Jun Midorikawa, Naomi Oka, Rena Ichinose, Akemi Negishi, Akira Oizumi, Masatada Uchida, Yoko Hori, Hachiro Oka, Mike Darling, Kinji Nakamura, Masaru Shiga, Kunijiro Yanagi, Ryota Minowada, Masaharu Arikawa

År: 1973

Land: Japan

Genre: Action, erotik

Regi: Norifumi Suzuki

Manus: Tarô Bonten, Masahiro Kakefuda

Reiko Ike syns i rollen som Ocho Inoshika, en hasardspelare och ficktjuv i tidiga 1900-talets Japan. När Ocho var liten så blev hon vittne till en hemsk scen där hennes fader mördades kallblodigt. Hon svor då att hämnas på gärningsmännen. De tre personer som ligger bakom dådet sägs bära varsin unik tatuering och är alla framstående i Japans undre värld. Ocho försöker infiltrera deras tillhåll genom att agera som hasardspelare och försöka vinna deras beundran.

Samtidigt anländer en Brittisk spion vid namn Christina (Christina Lindberg) till Japan. Men hennes uppdrag kantas av känslomässiga problem då hon träffar Shunosuke (Seizaburo Kawaze), en person hon tidigare haft ett förhållande med. Han i sin tur är anarkist och är ute efter att mörda Mr. Iwakura (Hiroshi Nawa), samma man som Christina, och även Ocho på olika vis är ute efter. Eftersom deras motiv skiljer sig åt så innebär ett möte mellan dem stora problem.

”Sex & Fury” är en kultförklarad ”Pinky Violence” från Toei studios med Reiko Ike i ledande roll med bland annat Christina Lindberg (Thriller – En Grym Film) i övriga rollistan. Är man intresserad av sexploitation så är detta en titel som knappast lär passera obemärkt förbi. Japansk film från 60,70 och 80-talet som kombinerar sex, våld och andra lustigheter är något som ligger mig varmt om hjärtat vilket givetvis gjorde ”Sex & Fury” ett måste att införskaffa.

Inledningsvis fångas uppmärksamheten av en batalj där en naken Ocho tar sig an ett helt gäng fientliga män med ett stämningsgivande musikspår i bakgrunden. Detta ihop med en hyfsad mängd blodspillan bådade gott för framtida skeden av filmen. Vad jag väntade mig var en våldsam och blodig historia med vissa inslag av sex här och där. Dessvärre krossades förväntningarna av ett mittenparti av betydligt lägre klass. Personregi och framåtdrivande handling är inte Norifumi Suzuki starkaste sida. Dialog såväl som karaktärsutveckling håller en relativt låg nivå och det är inte mycket som engagerar. Det är fullproppat med sex och avklädda kvinnokroppar, och visst, det kan tyckas roande, men i huvudsak medför det bara ett ojämnt och stundom extremt långsamt tempo som all blottad hud i världen inte skulle förmå att vända till något särskilt fängslande.

Reiko Ike, en av Toei studios stora sex/filmstjärnor under 70-talet bidrar med filmens bästa insats som Ocho Inoshika, en kvinna som varken drar sig för att använda sin klinga eller kropp som vapen i jakten på sin faders banemän. Reiko är filmens bevarande drivkraft, även under de moment som för tankarna till överflödig utfyllnad istället för essentiellt material. Övriga karaktärers öden är inget man känner sig känslomässigt involverad i. Vår svenska stolthet (?) Christina Lindbergs karaktär som ska ha sina rötter i London övertygar inte på något vis då hennes knackliga engelska kvickt avslöjar detta. Därtill ser hon oupphörligt väldigt tvivelaktig ut och ger intryck av att inte ha någon större koll på vad hon egentligen sysslar med. Trovärdigheten i relationen mellan Christina och Shinosuke närvarade aldrig, deras kemi kändes enbart konstlad. Det enda hon faktiskt hanterar fint är sexscenerna då hon inte talar.

Vad som i sällskap med Reiko Ikes härliga närvaro undsätter produktionen är bland annat dess förvånansvärt stilrena utseende. Kostymer, miljöer och kulisser är av högsta kvalitet och inbjuder till en uttrycksfull och ganska särpräglad upplevelse. Även kameraspråket är av imponerande mått och tillför en häftig atmosfär man sällan blir bortskämd med. En prima final där Ocho skapar enorm blodsgjutelse och självfallet tappar sina klädesplagg under tiden lyckas också bidra till en betygshöjning. Kort sagt, alla våldsrelaterade inslag är mycket roande och det är tråkigt att det inte inkluderats mer av den varan. En sista sak som märkbart bättrar på helheten är dess soundtrack som växlar mellan funkigt 70-tal, klassiskt och några gammalmodiga pop/rock orienterade låtar.

”Sex & Fury” är godkänd förströelse med vissa lysande partier men som också rymmer alldeles för många brister för att den ska ha möjlighet att rankas som en av de bättre filmerna i genren. Det är dock en film jag vill rekommendera till fans av genren och även till er som vill se hur mycket inspiration Quentin Tarantino har hämtat från dessa alster till sin ”Kill Bill”.

DVD Kritik:

Panik House har gjort ett bra jobb med sitt släpp av Sex & Fury. Bilden, Anamorphic Widescreen 2.35:1 innehåller sina synliga spår av repor och damm men absolut inte i störande mängd. Merparten av filmen är nämligen i oerhört bra skick där färgerna är starka och fina. Ljud och textning har jag inga anmärkningar på utan de funkar felfritt. Lite extramaterial är inkluderat, mest textbaserat sådant varav Toei’s Bad Girl Cinema: An Essay by Chris.D är intressant läsning. Hans Audio Commentary är klart godkänt det också. Förutom detta så finns en trailer tillgänglig, gallerier och den vanliga Cast/Crew infon. Prisvärd utgåva med få fel som bör inhandlas direkt av folk intresserade av den här genren.

Av: Peter Nilsson