Recension: Shaolin Hand Lock

Shaolin Hand Lock (Shi zi mo hou shou)

Skådespelare: David Chiang Da Wei, Michael Chan Wai Man, Lo Lieh, Chen Ping, Karen Yip Ling Chi, Shum Lee Mei, Chan Shen, Kara Hui Ying Hung, Dick Wei, Tyrone Hsu Hsia, Baan Yun Sang, Chik Ngai Hung, Chui Fat, Dang Tak Cheung, Lak Apichad, Law Keung, Max Lee Chiu Jun, Tony Leung Siu Hung, Lo Wai, Sai Gwa Paau, Tam Bo, Austin Wai Tin Chi, Wong Chi Keung, Ringo Wong Chi Ming, Brandy Yuen Chun Yeung, Yuen Yat Chor

År: 1978

Land: Hong Kong

Genre: Martial art

Regi: Ho Meng-hua

Manus:

”Shaolin Hand Lock” är en relativt sedvanlig hämndhistoria där Kung-Fu mästaren Li Bai (Dick Wei) i ett tidigt skede möter sin baneman. Bakom mordet ligger den förnäme Lin Hao (Lo Lieh) som har sitt residens i Bangkok, Thailand. Detta blir Lin Bai’s son, slagkämpen Li Cheng-ying (David Chiang), varse om och beger sig dit med vedergällning i sinnet. För att komma nära Lin Hao, som ständigt är omgiven av vakter, så tar han anställning hos Lin Hao i väntan på rätt ögonblick. Som vapen mot den skicklige Lin Hao tänker Chen-ying använda sig av sin faders dödsbringande grepp som kallas ”Shaolin Hand Lock”.

Vad som dock orsakar problem i en redan farlig plan är att Chen-yings syster anländer, också hon ute efter hämnd. Dessutom misstror Lin Haos vakter honom och ger sig inte förrän hans rätta identitet är avslöjad.

En för 70-talet ganska typisk skildring där den alltid så karismatiske David Chiang axlar huvudrollen och med fulingen Lo Lieh som filmens antagonist. Regin är Ho Meng-hua ansvarig för, en veteran som levererat klassiker som ”The Flying Guillotine”, ”The Mighty Peking Man” och filmatiseringen av den oerhört populära fantasynovellen ”Journey to the West”. Utöver dessa har han en rad andra intressanta titlar bakom sig.

”Shaolin Hand Lock” inleds föga förvånande med en mordscen som leder till hämndtemat. Inget nyskapande där, men ändå en intensiv och faktiskt bra öppning som skapade nyfikenhet inför kommande skeden. Förhoppningarna var att historien skulle innehålla lite spänning i form av överraskande vändningar och intriger. Och visst, ofta har den potential att bli riktigt medryckande, men samtidigt vågar den inte ta ut svängarna tillräckligt. Istället väljer man att följa ett traditionellt mönster där utgången redan tidigt är ganska förutsägbar.

Det som sticker ut och inbjuder till en hyfsad upplevelse är dess aktörer. David Chiang med sin fantastiska närvaro håller alltid stämningen vid liv, mycket på grund av sin livfulla blick och sitt kvicka sätt att förmedla dialog. Att han inte är den bästa on-screen fightern vägs ständigt upp av detta. Lo Lieh är alltid ett välkommet ansikte, synnerligen när det rör sig om illvilliga karaktärer – något han har stor erfarenhet av. Filmens största överraskning kom dock genom Michael Chan, en av Lo Liehs närmsta män och David Chiangs största hot. Han startade sin karriär under det tidiga 70-talet och är fortfarande aktiv som skådespelare i Hong Kongs filmindustri. Jag tycker nog att han var den enda som fångade uppmärksamheten på en någorlunda känslomässig nivå. David Chiang och många andra var givetvis bra, men Michael Chan lyckades helt enkelt lite bättre. Att den vackra Kara Hui bara tilldelades någon minuts speltid kändes bara som totalt slöseri med talang. Hade hellre sett henne istället för den slätstrukna Chen Ping i rollen som David Chiangs syster.

Fotot och det exemplariska nyttjandet av thailändsk miljö är ett stort plus för produktionen. En exotisk känsla tillförs och bidrar med en härlig omväxling till de inte särskilt trovärdiga studior som används. I vanliga fall har jag inga problem med Shaw Brothers inspelningsstudior, men av någon anledning kunde jag inte sluta reta mig på dem här. Det beror förmodligen på en tämligen tafflig ljussättning under vissa partier.

Tong Gaai, en av Shaw Brothers kanske främsta koreografer verkar sorgligt nog ha tappat gnistan inför det här projektet. Då ett antal handgemäng, särskilt under dess mittenparti, håller skaplig klass är andra både trista och tafatt verkställda. Som exempel är den sista uppgörelsen ett utmärkt sådant. När skicklighet byts ut mot fula knep är det sällan roligt, jag vill se vad personerna går för, inte helt och hållet se att de förlitar sig på dolda vapen. Nej, jag måste tyvärr medge att jag inte blev helt tillfredsställd av dess actionscener, särskilt inte när en kompetent man som Tong Gaai låg bakom spektaklet.

”Shaolin Hand Lock” lyckas nätt och jämt med att hålla sig strax över medel. Att den överhuvudtaget får godkänt beror på tre personer, nämligen David Chiang, Lo Lieh och framförallt Michael Chan. Utan dem vore inte den här historien mycket att ha.

.

Av: Peter Nilsson