Recension: Slow Fade

Slow Fade (Wu jian lucheng)

Skådespelare: Roy Cheung Yiu Yeung, Josie Ho Chiu Yee, Kam Kwok Leung, Reuben Langdon, Jimmy Wong Ka Lok, Ken Wong Hup Hei

År: 1999

Land: Hong Kong

Genre: Drama, kriminalare

Regi: Daniel Chan Fai

Manus: Kyle Davison

Inledningen börjar med att Fin Cheung, filmens huvudrollsinnehavare tar en rejäl överdos och förs till en avgiftningsklinik. Där stöter han på den prostituerade Kim som tänder ett nytt ljus i hans innan så nedåtgående liv. Han berättar för henne vad som orsakat hans nuvarande tillstånd, hur hans bästa vän introducerade honom i den undre världen och hur hans fru avled efter en bilolycka. Starka känslor börja spira mellan dem och i sin åtrå efter Kim är Fin beredd att göra allt, till och med att än en gång börja göra tjänster för gangsterorganisationerna.

Slow Fade är en intressant independentfilm av regidebutanten Daniel Chan som med filmen visar tecken på stor talang som med tiden säkerligen kan utvecklas till något riktigt stort. Den känns i det stora hela som ett experiment istället för en komplett film då filmmakarna verkar sätta extra tyngd på scenografi och ljussättning men glömmer att fokusera på bitar av storyn samt att skapa djup för karaktärerna. Inledningen lyckas haka fast en och i de kommande minuterna väntar man spänt på vad som ska ske, men ju längre fram speltiden skrider desto mindre bryr man sig om vad som händer med de involverade personerna. Antingen tappade Daniel Chan greppet eller valde helt enkelt att satsa på själva utseendet. Nu är det så till filmens fördel att de positiva aspekterna överväger de negativa och på så vis tappar den inte alltför mycket i underhållningsvärde.

De flesta ur skådespelargänget var helt nya för mig, och är det något jag gillar så är det att upptäcka nya ansikten. Ken Wong funkar alldeles utmärkt som den depressiva och förfallande Fin Cheung. Ett ganska jordnära och trovärdigt framförande gav han och minst sagt var han filmens stöttepelare bland aktörerna. Han är säkerligen en person jag kommer följa i framtiden. Josie Ho gav även hon en fin men på tok för kort prestation som den prostituerade Kim. Huvudproblemet med hennes karaktär var dock att man aldrig kände någon empati för henne, det gavs aldrig någon intresseväckare och därför kändes hon som ganska intetsägande. Men visst, ett värdigt skådespeleri bjöd hon i alla fall på. Jimmy wong, även han helt okänd för min del gav ett av de starkaste bidragen, trots att också han fick för lite utrymme blev han den person jag personligen fann mest intresse för, precis som Ken Wong så agerade han relativt jordnära och medförde en övertygande realism till filmen. Roy Cheung är ett välbekant och uppskattat namn för min del, han lämpar sig ypperligt som bad-guy men kan även porträttera helt skilda typer vilket gör honom till en allround-skådis. Tyvärr ges han mestadels sådana roller där han ofta spelar en människa av mindre behaglig natur och så var även fallet här. Tur var då att han som vanligt skötte sig bra i den lilla roll han hade.

Daniel Chan har ett gott öga för ljussättning, det är helt klart och till den största delen har han utnyttjat sin kunskap oerhört väl. Färgerna är oftast starka men drar sig åt det mörka hållet vilket ger hela produktionen en skitigare känsla, detta är inte på något vis dåligt utan det medför en känsla av hopplöshet, man har ständigt i åtanke att detta inte kan sluta väl på något vis. Så själva stämningen är i regel ganska deppig. Hurvida det visuella kommer tilltala er kan jag inte svara på men jag fann åtminstone stort nöje i den fräcka och ofta nyskapande kamerateknik som använts. Ett flertal scener är fantastiskt uppbyggda med mängder av kreativa vinklar, åkningar och andra finurligheter som nog kommer avnjutas av de flesta som älskar experimenterande kameraarbete. Den stunden som framförallt har etsat sig fast mitt huvud är då den Japanska yrkesmördaren drar sin pistol för att besvara fiende eld. Under detta moment får vi följa pistolens gång på ett utsökt vis tills han avfyrar kulan. Liknande filmning har jag förstås sett men sällan något så snyggt utfört. Som ni kanske redan märkt av min recension hittills så är det alltså de konstnärliga delarna som visar störst tecken på kunskap. Soundtracket bör ej glömmas för den delen, som omväxling från all den canto-pop och liknande melodier som ständigt är närvarande i dagens Hong Kong filmer så finner vi här ett ganska originellt och dessutom passande Trance spår varvat med mer dramatiska toner.

Slow Fade är i sin helhet en kluven film, någonstans i mitten verkar det som om filmskaparna tappar fokus på intrigerna och man förlorar då sin nyfikenhet på de fortsatta händelserna. Känslorna uteblir och den dramatik som kunde skapats uppstår tyvärr aldrig. Skådespelarna skötte sig förhållandevis bra och gav fina prestationer men som jag nämnt ovan så kunde flertalet av dem gärna getts betydligt mer tid framför kameran. Filmens stora behållning är utseendet, det imponerar rejält och till vissa scener blev man nästan ordlös. Daniel Chan är en filmskapare som om han får chansen att göra ännu en film med all säkerhet kommer leverera en film som håller i alla delar, vilket Slow Fade sorgligt nog inte gör.

DVD Kritik:

Asian Film Network har gjort en mycket fin utgåva som håller god standard. Bilden är klar och skarp, felfri med undantag för några enstaka dammkorn som dyker upp här och där. Det är dock inget som stör filmen på något vis. Textningen är väl synlig, lättläst och skarp. Extramaterialet består av lite bakom kulisserna fotage som kunde varit intressantare samt några trailers på ytterligare släpp av AFN. På disc 2 medföljer det kompletta soundtracket men det är också det enda som finns på den discen. En snygg utgåva som rekommenderas varmt.

Av: Peter Nilsson