Recension: Sopyonje

Sopyonje (Seopyeonje)

Skådespelare: Kim Myung-gon, Oh Jung-hae, Kim Kyu-chul, Shin Sae-kil, Ahn Byeong-kyeong

År: 1993

Land: Sydkorea

Genre: Musikal, drama

Regi: Im Kwon-taek

Manus: Lee Chung-Joon (novell), Kim Myung-gon

Sopyonje handlar om en pansorisångare och hans två styvbarn som reser runt och uppträder på landsbygden och man får följa dom tre huvudpersonerna under cirka tjugo år, från krigsslutet och framåt.

Yu-bong (Kim Myung-gon) är en hängiven artist som försöker lära sina styvbarn allt om konsten och han anser också att hans tolkning är den enda rätta. Dottern Song-hwa (Oh Jeong-hae) ska lära sig sjunga och sonen Dong-ho (Kim Gyu-cheol) får lära sig ackompanjera henne på trumman. Dong-ha har trots allt inte talangen och fadern är tvungen att tillrättavisa honom hela tiden. Yu-bong och Dong-has mamma träffades i en mindre by där han uppträdde med sin styvdotter och eftersom han var änkling och hon änka så bestämde sig hon för att följa med honom men hon dör kort senare i barnsäng och han blir ensam med barnen.

Pansori är ett traditionellt sätt att sjunga som delvis påminner om opera eftersom längden på ett helt sammanhängande stycke kan ta upp emot fem sex timmar och det framförs pratsjungande och ackompanjeras enbart av trumma. Efter krigsslutet så hotas pansorins popularitet av popmusik, framförallt amerikansk sådan, men Yu-bong ger sig inte utan fortsätter envist att resa runt med sina styvbarn och dom tre klarar sig nätt och jämnt på musiken. Ofta uppträder dom på marknader tillsammans med försäljare för att få uppmärksamhet till just hans stånd och varor. Men eftersom Yu-bong har ett hetsigt temperament och har svårt med kompromisser så blir dom inte långvariga på orterna. Dessutom så tar populärmusiken över alltmer och pansorin är inte så lockande för massorna längre.

Dong-ha lämnar dom efter ett bråk med Yu-bong och Song-hwa blir förkrossad och vägrar sjunga pansori längre. Song-hwa ställer inte heller upp när Yu-bong är tvungen att avbryta en föreställning och han förlorar ansiktet och dom blir utslängda från en fest när hon inte tar över när han blir dålig i halsen och inte kan fortsätta sjunga. Eftersom det enligt Yu-bong bara finns ett sätt för att få dottern att verkligen känna smärtan som måste till för att man ska kunna hantera pansorin som en riktig artist så gör han henne blind genom att blanda vissa örter i hennes mat. Ett andra skäl till att göra henne blind är att hon inte ska lämna honom som Dong-ha gjorde, hon är tvungen att stanna kvar hos honom och hon börjar till slut sjunga igen.

Livet som artister är en ständig kamp för överlevnad och paret hankar sig fram tills Yu-bong dör. Han erkänner på dödsbädden vad han gjort men tillägger att hon säkert redan känt det på sig och att hon redan skulle ha förlåtit honom för det. Sedan får Song-hwa klara sig själv.

Filmens perspektiv skiftar från den vuxne Dong-ha som samtidigt som han ska skaffa ett par örter till en medicin åt sin son även letar efter sin syster på olika ställen som han korsar och genom olika flashbacks och berättelser om henne och fadern som han hör av bekanta under tiden han letar så kommer hela bilden av sällskapets öden fram. Han träffar henne slutligen och paret framför en pansori tillsammans och trots att dom inte presenterar sig så vet systern vem han är. När han åker med bussen därifrån nästa morgon så lämnar även hon värdshuset hon bott i under dom senaste åren och med en dotter i fyra-femårs åldern som leder henne med ett rep som fadern gjort innan.

Trots att filmen innehåller mycket känslor så är det inte mycket känslosamma scener som visas utan det mesta döljs under ytan och kommer fram först i musiken mellan bland annat Song-hwa och hennes bror. Man kan även se filmen som en symbolik över den lilla nationens kulturella självständighet gentemot ett växande kulturellt hot utifrån som riskerar att helt ta över.

Filmen räknas som en av dom riktigt stora inhemska klassikerna och en av regissörens mest framgångsrika filmer när det gäller både priser och biljettintäkter.

Av: Ulf Lönn