tisdag 19 augusti 2008

Recension: South of the Border


South of the Border (Gukgyeong-ui namjjok)

Skådespelare: Cha Seung-won, Jo Yi-jin, Lee Ah-Hyeon, Shim Hye-jin, Song Jae-ho, Yu Hae-jin

År: 2006
Land: Sydkorea
Genre: Drama
Regi: Ahn Pan-seok
Manus: Ahn Pan-seok, Jeong Yu-jeong

När Kim Sun-ho och hans familj tvingas lämna Nordkorea för deras egen säkerhets skull så tvingas han lämna sin kära flickvän kvar. Planen var att hon skulle stanna kvar tills han kunde betala någon för att hämta henne senare. Det hela drar ut på tiden och Sun-ho lyckas träffa en ny kvinna i det nya landet, i tro om att hans gamla flickvän hade gift sig. Sun-ho måste välja vem han vill vara med när den gamla kärleken kommer över gränsen på egen hand och fortfarande är kär i honom.

Det nya landet är såklart Sydkorea. Filmer heter trots allt South of the border, (eller Over the border enligt vissa källor) och Sydkorea ligger söder om Nordkorea. Detta är ett klassiskt koreanskt kärleksdrama. Handlingen kräver ett snabbt tempo för att visa oss tittare att huvudkaraktärerna har en lång historia bakom sig. Viktigt när det är dags för dom mer seriösa bitarna. Det gäller att vara vaken i början för här går det fort. Nästan så fort att jag misstänker att dom tappade logiken på vägen. Jag förstod mig i alla fall inte på hur Sun-ho's familj lyckades komma över gränsen genom att anfalla vakterna till en tysk ambassad. Men det är inte det viktiga. Den riktiga filmen börjar när vi kan sakta ner tempot och komma till triangeldramat.

Triangeldrama. Där kom ordet som kan avskräcka många. Men det handlar inte om man gillar sådana filmer eller inte, det handlar om man är sugen på en mysig, jordnära, romantisk film med sköna karaktärer. Eller karaktär rättare sagt. Sun-ho's kallas för långben i filmen. Inte helt opassande då han bidrar starkt till filmens komedi, men inte på ett ansträngande sätt utan bara rent avslappnat. Trots att det finns mycket att berätta om konflikten mellan Nord- och Sydkorea så är detta ingen central del i filmen. På ett sätt är det skönt att se att Nordkorea inte porträtteras som rent onda, som i mer kändare filmer som Joint Security Area eller Taeguki, utan att Sydkorea bara är lite modernare. Men det är roligt att se detaljer såsom hur huvudkaraktärerna fascineras av att få äta på McDonalds istället för kalla nudlar.

Det som funkar med filmen är handlingen och komedin. Det går snabbt och är nästan aldrig tråkigt. Förutom när det är dags för dom långa jag-älskar-dig-talen. Är det någon som väljer sina filmer för att höra sådana tal så ska man nog leta vidare. Den här filmer är undermedvetet gjord för att man ska heja på Sun ho's första kärlek, men det funkar inte när man vet att det skulle förstöra för många andra och i slutänden tror jag inte det skulle vara bra för dem själva heller. Det är mer tanken över att kärleken ska segra över vad som är förnuftigt och vettigt som regissören försöker sälja och det köper jag inte.

Filmen har ändå ett tillfredställande slut och är ingen besvikelse. Det är ingen klassiker och kommer förmodligen glömmas bort tills det är dags att betala nästa månads räkningar men det är ändå något man kan glo på två timmar en regnig dag. Gärna tillsammans med någon man gillar.

Av: Martin Längkvist

Inga kommentarer: