Recension: Suicide Circle

Suicide Circle (Jisatsu saakuru)

Skådespelare: Ryo Ishibashi, Akaji Maro, Masatoshi Nagase, Saya Hagiwara, Hideo Sako, Takashi Nomura, Tamao Satô, Mai Hosho, Yoko Kamon, Rolly, Kimiko Yo

År: 2002

Land: Japan

Genre: Skräck, thriller

Regi: Sion Sono

Manus: Sion Sono

Ingen kan väl undgått diskussionerna som kretsat kring Suicide Circle den senaste tiden, det har kanske varit en av de mer efterlängtade filmerna sedan ett bolag äntligen fått för sig att släppa den på dvd. Innan fanns den bara tillgänglig på bootleg. Jag var givetvis en av dem som väntat med enorma förväntningar efter att tagit del av mängder med positiva uttalanden. Filmen jämfördes av vissa med Battle Royale, som alla vet har blivit oerhört populär här, men samma genomslagskraft fick den inte och kommer nog aldrig få skulle jag gissa på. Men hursomhelst jag bryr mig inte speciellt mycket om filmen blir stor här eller ej, huvudsaken är att jag gillar den. Och det gör jag verkligen också, varför kommer ni får svar på här nedan. Men först några rader om handlingen:

Vad som först verkar vara en grupp vanliga skolflickor som väntar i tunnelbanan visar sig snart vara av en helt annan natur. När tåget anländer tar de 54 skolflickorna varandras händer, sjunger och kastar sig glatt ut framför tåget och dess oförberedda förare. Det hela slutar i ett bizzart blodbad och stationen färgas röd av flickornas lemlästade kroppar. När polisen anländer till platsen finner man en vit väska som lämnats kvar av någon. I denna hittar de någon form av rulle som visar sig vara ett långt band bestående av mänskligt skinn som sytts ihop. Detektiv Kuroda (Ryo Ishibashi) som är satt på fallet med två kollegor anser att en sjävmordskult ligger bakom dådet, men dessa teorier blir genast skrotade av de högre uppsatta. Det ser dock ut som en självmordsvåg snabbt sprider sig över Japan då rapporter strömmar in om massjälvmord från olika delar av landet. Vad som orsakar dessa händelser anses oklart, och Kuroda hamnar i en grym kamp mot klockan för att försöka förhindra att fler självmord inträffar. Vad han kommer uppleva är dock något betydligt djupare och större än han någonsin kunnat föreställa sig.

Att öppningsscenen skapar både intresse och obehag är en sak som är helt säker, det är inte varje dag som en film inleds med en total massaker. När de 54 skolflickorna hoppar framför tåget kapas kroppsdelar och blodet flödar över människorna som hopplöst ser på. Den är hård och ger en tankeställare, men är knappast så ohygglig som folk tidigare beskrivit den som. Det är möjligt att jag är avtrubbad när det gäller filmvåld och jag är tämligen van vid filmer med hög brutalitet. Men som sagt trots att jag inte blev helt skärrad av upplevelsen så satte scenen helt klart sina spår, den är smått oförglömlig faktiskt. Med en sådan väckarklocka till start bådade givetvis resten gott, men kunde likväl sluta i en total besvikelse om regissören, Shion Sono, inte lyckades hålla en hög ribba filmen igenom. Lyckligtvis är Suicide Circle en förhållandevis stabil thriller, även om den framåt halva filmen tar sina oväntade och kanske något överdrivna vändningar. Mer om detta senare.

Åsikterna om filmen är klart delade, antingen älskar eller hatar man den. Vilken målgrupp som ska se den är svårt att säga, den lämpar sig definitivt inte för alla. Först och främst är strukturen uppbyggd helt annorlunda än vad många är vana vid, handlingen pendlar dessutom fram och tillbaka och dess till synes aldrig upphörande vändningar och förklaringar kan nog lätt påverka många tittare negativt, det hela kan ses som en outredlig röra. Det gäller att man fokuserar på vad som sker, för när väl något händer så gör det så snabbt. Nåväl håller man bara reda på vad som händer så bör man i alla fall kunna uppskatta det som visas lättare. Nu vill jag dock inte på något vis påstå att jag hade full kontroll över handlingen, det kan jag garantera att jag inte hade. Visst, visserligen förstår jag själva grundkonceptet men ett flertal moment lämnar fler frågor än svar. Detta gör Suicide Circle till en film som kan tolkas på flera olika vis och är därför som upplagd för att skapa diskussioner. Detta är en av anledningarna till att jag personligen uppskattar filmen, när man inte kan glömma vad som visats och ligger i timmar och försöker fundera ut vad regissören vill säga med vissa scener måste ju vara bevis att den lämnade ett visst avtryck på mig.

Vad Shion Sono nu vill förmedla för budskap är som sagt öppet för diskussion, det verkar som de flesta har en egen version på vad de anser vara det meddelande han vill ha fram. Hursomhelst så är det uppenbart att det ligger en del eftertanke bakom hela verket, inte bara en vilja att vräka på med blodiga effekter utan att verkligen konstatera något. Att han kritiserar dagens och framtidens ungdomars tillstånd i Japan är självklart, det är ju trotsallt vad stora delar av filmen kretsar kring. Man får en vad som verkar vara en realistisk skildring av Japans samhälle, på vilket sätt dagens teknologi påverkar ungdomarna negativt istället för att hjälpa dem, hur de isolerar sig alltmer från omvärlden och istället lever sitt sociala liv genom datorer och andra redskap. Det är bitvis rätt skrämmande och mycket av det som visas stämmer säkerligen, även om det nu är placerat i en bitvis surrealistisk historia. Vi får även en inblick om hur popkulturen skiljer de gamla från de unga, och även detta har sin effekt på samhället. Popgruppen vid namn Desert var först inget mer än ett irritationsobjekt för min del, men ju mer filmen utvecklas desto viktigare del har dessa tjejer och spänningen ökar successivt tack vare dem framåt slutet, och återigen måste jag nämna att en film har fått mig att tro att barn är hemska skapelser. Shion Sono lyckas nämligen framställa dem som monster på ett ypperligt vis.

Ett av filmens kanske mest långsamma moment utspelar sig i ett rum där en Charlie Manson wannabe har sitt tillhåll tillsammans med sina kumpaner. Denna spelas av den Japanska rockstjärnan Rolly och han har nog del i de kanske mest udda delarna av Suicide Circle. När jag säger långsam så menar jag dock inte på nåt vis att vad som visas är av sämre underhållning men filmen saktar ner ganska rejält, vi hinner till och med ta del av ett bizzart sångnummer utfört av Rolly. Det är smått intressant, men jag har ännu inte kommit underfund med vad Shion Sono vill tillföra med denna karaktär. Vad jag vet så är detta en svikande del för många i Suicide Circle, något som sänker dess helhet till stor grad. Lyckligtvis lyckades jag bibehålla intresset och störde mig aldrig på denna udda och väldigt säregna brytning mitt i filmen.

Skådespelarmässigt håller Suicide Circle toppkvalite, Ryo Ishibashi levererar ett mäkta imponerande framträdande och styr under de delar han medverkar filmen med stor övertygelse. Hans kamp att lösa gåtan engagerar en verkligen i berättelsen och man sitter med största hopp om att han ska lyckas lösa fallet. Övriga aktörer sköter sig klart godkänt de också, de är mer än övertygande och höjer värdet ordentligt. När det gäller regissören Shion Sono så har jag tidigare aldrig sett något av honom, tydligen så ska han innan Suicide Circle jobbat mycket inom gay-porr branschen, i vilket fall har han visat att han är en klart kompetent filmskapare som gärna får fortsätta i den vanliga filmindustrin. Jag läste någonstans om att han planerat Suicide Circle som en film i en trilogi, något jag personligen anser kan bli mycket intressant. Om detta nu stämmer är dock inget jag med säkerhet kan säga, vi kan bara hoppas.

.

Det känns som det är dags att avrunda recensionen med några sista ord nu. Suicide Circle är en klart annorlunda thriller med klara drag av surrealistisk skräck och andra udda inslag, detta gav mig en upplevelse jag sent kommer glömma då genomförandet i mitt tycke är väldigt skickligt. Våra ögon bjuds på våld, läcker scenografi och fina skådespelarprestationer men framförallt ges vi en skaplig tankeställare. Vad du än tycker om filmen så kommer den garanterat att lämna ett avtryck på dig, vare sig du vill eller ej.

Av: Peter Nilsson