onsdag 20 augusti 2008

Recension: Tears of the Black Tiger


Tears of the Black Tiger (Fah Talai Jone)

Skådespelare: Chartchai Ngamsan, Suwinit Panjamawat, Stella Malucchi, Supakorn Kitsuwon, Arawat Ruangvuth, Sombat Metanee, Pairoj Jaisingha, Naiyana Sheewanun, Kanchit Kwanpracha, Chamloen Sridang

År: 2000
Land: Thailand
Genre: Action, drama, romantik
Regi: Wisit Sasanatieng
Manus: Wisit Sasanatieng

En ökänd rånarliga har satt en hel region i skräck, de plundrar och mördar sina fiender hejdlöst. Bland dem finns den unge Dum, även känd som The Black Tiger. Utan att egentligen vilja blev han inblandad i rånarligan efter att han hämnats på sin fars mördare. Hans barndomskärlek Rumpoey har ingått ett löfte med Dum om att de ska gifta sig, de bestämmer en tid för att träffas. Men så går det som det går och Dum hamnar i en eldstrid och hinner inte till deras avtalade möte. Rumpoey tvingas nu mot sin vilja gifta sig med stadens polischef. Dum försöker desperat nå sin förlorade kärlek men saker och ting försvåras av att rånarligans boss, Fai börjar misstänka honom för förräderi. Dessutom är Rumpoeys nya man den ledande kraften bakom en plan som går ut på att krossa de terroriserande rånarna.

Detta är minst sagt ett färgsprakande spektakel. En unik blandning av olika genrer, ett väl bearbetat manus och ett helt felfritt genomförande gör detta till en av de bättre filmer jag hittills sett. Tänk er en film som är en slags sammanbindning av klassiska kärleksintriger, western i härlig Sergio Leone stil och action i hårdbarkad John Woo anda, det är nämligen precis vad detta är. Något fräckare går förmodligen inte att göra och den som inte blir imponerad av dess fantastiska utseende och visuella stil vet helt enkelt inte vad äkta filmkonst är.

Det som kanske gick upp för mig först var regissörens tydliga kärlek för färger, varenda scen och detalj som syns är uppbyggd med en enorm fantasi. Vissa bakgrunder är hela målningar och tillför en extra dimension, något som kan liknas vid en serietidning. Pastellfärger ser ut att ha varit utgångspunkten för såväl landskapet som karaktärerna själva. Kläderna är så skarpt lysande och klara man möjligtvis kan få dem att bli, sminkningen likaså. Det är ett av de mest underbara hopkoken av olika färgkombinationer som någonsin setts, jag kan själv inte tänka på en enda film som ens kan jämföras med denna.

Historien är riktigt förstaklassig, den byggs upp i ett perfekt tempo och ger tillräckligt med tid för att man ska kunna etablera sig i den minst sagt annorlunda världen. Något som överraskade mig var att under hela filmens gång kunde jag inte hitta ett ända fel i storyn, något som man med öppna ögon kan göra i så gott som varje film. Att kunna ha en sådan välbalanserad struktur och samtidigt kunna fullfölja hela handlingen utan småtabbar är rent mästerligt. Wisit Sartsanatieng var för mig en helt ny regissör, och hur otroligt det än låter så var detta hans första film som regissör. Det är sannerligen inte många filmskapare som lyckas med total perfektion redan efter sin första film.

Gott folk, får jag lov att presentera en av historiens mest häftiga actionhjältar, Dum "Black Tiger". Han porträtteras helt fantastiskt av Chartchai Ngamsan som för mig var helt ny i och med denna film. Karaktären han gestaltar framstår på absolut bästa sätt, nästan direkt fastnar man för denna unge man som trots att han arbetar för en rånarliga har ett stort hjärta och är mycket omtänksam. Dessutom vet han hur man hanterar skjutjärn på läckraste vis. För mig var han tveklöst den mest intressanta personen. Stella Malucchi syns i rollen som "Rumpoey", även hon är mycket duktig som en olyckligt bortgift kvinna. Hennes odödliga kärlek för Dum framkommer så väl att det är på tok omöjligt att inte få sympati för de bägge. Mest av allt hoppades jag på att Rumpoey och Dum tillslut skulle få varandra. Mehesuan är en annan karaktär väl värd att nämnas, Supakorn Kitsuwon är aktören som spelar honom. Han må nog vara filmens kanske tuffaste och mest underhållande karaktär, hans tilltagna och mycket överdrivna röst är ju helt klockren. Och vem kan inte gilla hans målade mustasch?

Det finns något att hämta för alla människor i "Tears of the Black Tiger", är man ute efter romantik och rörande drama så är detta definitivt rätt film. Vill man njuta av våld i en mycket hög skala så är detta verkligen ett verk som bör tilltala er, likaså om ni vill åternjuta den magi som fanns i sergio Leones klassiska westernrullar. Till och med en liknelse av Ennio Morricones härliga toner framkommer ibland. Det är i sådana stunder som jag nästan hoppade i taket av förtjusning, jag blev på grymt bra humör var gång man fick se thailändarna porträttera de gamla figurerna med väderbitna hattar och en cigarill i munnen. Och det tillsammans med ett utomordentligt bra soundtrack och stentuffa pistoldueller. Förvisso är det minst lika underhållande när en större polisarme attackerar rånarligans tillhåll. Jag kan garantera total förstörelse och rå blodsgjutelse, storslaget och mycket mäktigt minst sagt. Nämnas bör dock att humorn är väl använd även under de mer våldsamma stunderna så något chockerande blir det aldrig.

Jag har nästan aldrig blivit så hänförd av en film, jag menar detta är ju nästan sjukt bra. Jag kan bara hoppas på att Wisit Sartsanatieng tar sig tid att tillverka ännu ett mästerverk för efter att ha sett detta så råder det inga tvivel om vilken skicklighet han hyser. Jag rekommenderar det här lysande verket till alla, det spelar ingen roll vad ni gillar mest, ni hittar det i vilket fall här. Köp filmen, rama in den, häng den på väggen och avguda.

Av: Peter Nilsson

Inga kommentarer: