Recension: Tunnel Warfare

Tunnel Warfare (Didao Zhan)

Skådespelare: Zhu Longguang, Wang Bingyu, Zhang Yongshou, Liu Xiujie, Liu Jiang, Liu Zihe, Zhu Qi, Han Guodong, Wang Xiaozhong, Xie Wanhe

År: 1965

Land: Kina

Genre: Krig, drama

Regi: Ren Xudong

Manus:

Kort sammanfattat så är detta en historia om hur kinesiska kommunister använde gerillakrigföring genom byggandet av underjordiska tunnlar i kampen mot Japanerna under andra världskriget.

Redan i filmens inledning hyllas det kinesiska kommunistpartiet (KKP) och Mao Zedongs revolutionerande taktik inom gerillakrigföring, och tunnelbyggandet de aldrig tycks sluta stoltsera med. Omedelbart slog det mig att ”Tunnel Warfare” i hög grad skulle vara nedsvärtad med propaganda och tvivelaktig historik. Som de flesta kinesiska produktioner från denna tid så var även denna ett redskap för Maos kulturrevolution han startade ett år senare. Det är ett tydligt exempel på hur lätt man kan manipulera och förvrida sanningen.

Jag köpte filmen i samma veva som ”Guerrilla on the Plain” från 1955, även det en krigsfilm med tydlig propaganda invävd. Det var dock en film som jag, trots dess tveksamma verklighetsskildring, fann acceptabel och till och med sevärd. Propagandan kändes inte lika påträngande och det var inga problem att bortse från stora delar av den.

Med ”Tunnel Warfare” är det dock helt annorlunda. Man målar upp bilden att KKP avgjorde kriget med sin brillianta krigföring. Att Kuomintang (KMT) och USA utgjorde större delar av vinsten nämns aldrig, inte ens en liten antydan görs. KMT och KKP hade innan, och till och med under kriget, utkämpat ett inbördeskrig. KMT:s styrkor lyckades nästan förinta KKP:s arméer innan det andra världskriget bröt ut, och de bägge sidorna försökte ”samarbeta” mot de invaderande Japanerna istället. Efter krigsslutet så påbörjades ett nytt inbördeskrig mellan de båda partierna och det resulterade i att spillrorna av KMT flydde till Taiwan år 1949. KKP har sedan dess flitigt svartmålat KMT anhängare som förrädare och oduglingar. Denna arrogans och medvetet felaktiga skildring är en av orsakerna till mitt ogillande.

Filmiskt och tekniskt har filmen dock sina ljusglimtar. Diverse storskaliga krigsscener presenteras och utförandet är oklanderligt, åtminstone själva inledningsscenen då flygräder, flyende människor och ett intensivt kameraarbete lyckas fånga kaos och förstörelse på ett övertygande vis. Resterande delar förhåller sig framförallt i och precis utanför tunnlarna. Det är ofta långvariga, och ärligt talat, ytterst imponerande kameraåkningar där vi får följa tunnelbyggandet och hur de funkade för att stå emot stora påfrestningar. Det är alltså sant att tunnlarna var relativt effektiva under kriget, särskilt ute på landsbygden. Men deras påverkan överdrivs dock å det grövsta. Vad som fördärvar flertalet sekvenser är den berättarröst som ständigt förtäljer handling och samtidigt använder sig av flera maoistiska uttryck. Sinnesintrycket blir att detta stundom påminner mer om en instruktionsvideo än spelfilm.

Känslorna är blandade, men dess inte så tilltalande budskap säkrar ett lågt betyg. Det är en förvriden bild av sanningen, en som är svårsmält. I det avseendet är den dock fortfarande faktiskt riktigt intressant som studieobjekt, men likväl obehaglig. Tänkvärd antipatisk krigspropaganda helt enkelt.

Av: Peter Nilsson