Recension: Twilight Samurai

The Twilight Samurai (Tasogare Seibei)

Skådespelare: Hiroyuki Sanada, Rie Miyazawa, Nenji Kobayashi, Min Tanaka, Ren Osugi, Mitsuro Fukokishi, Miki Itô, Kanako Fukaura, Erina Hashiguchi, Hiroshi Kanbe

År: 2002

Land: Japan

Genre: Drama

Regi: Yôji Yamada

Manus: Shûhei Fujisawa (novell), Yôji Yamada

Samurajen Seibei (Hiroyuki Sanada) har det inte lätt. Som nybliven änkling måste han ensam sköta om sina två döttrar och sin senila moder. Dessutom är han skuldbesatt upp över öronen och måste arbeta extra som hantverkare för att få mat för dagen. Inte nog med att han aldrig hinner med sina arbetskamrater ut och dricka, han försummar sin personhygien och omgivningen börjar se nedlåtande åt hans håll. Bakom ryggen får han det inte så smickrande smeknamnet ”Tasogare Seibei” (Twilight Seibei) som syftar på hans dubbelnatur som både samuraj och enkel bonde.

Seibei själv trivs dock med sin anspråkslösa tillvaro. Hans största glädje i livet är att få se sina döttrar växa upp, så han tar inte åt sig av alla förmaningar och skamlösa giftermålsförslag som kommer i hans väg. Plötsligt en dag hinner hans förflutna ikapp honom i form av Tomoe (Rie Miyazawa), en barndomsvän som han hyser speciella känslor för. Tomoe har flytt från sin försupne make, Kouda (Ren Osugi), som självklart kommer och letar efter henne. Det ena leder till det tredje och rätt vad det är står Kouda och Seibei ansikte mot ansikte vid en flodstrand, redo att mötas i en duell...

Kanske har jag beskrivit handlingen rörigare än vad den egentligen är, men då jag inte vill lämna ut fler detaljer får det räcka här.

The Twilight Samurai har fått stor uppmärksamhet och uppskattning i Asien. I både Japan och Hong Kong vann den pris för bästa film, och på filmfestivalen i Berlin var den nominerad till guldbjörnen förra året. Det kanske inte ens behöver nämnas att den även fick en oscarsnominering för bästa utländska film i år. Vad är det då som är så speciellt med filmen att kritiker världen över sätts i gungning när den kommer på tal? Samurajfilmer har väl inte varit heta sedan Ran? Twilight Samurai kan enklast beskrivas i två ord: Gediget hantverk.

Allting osar perfektion – fotot, kulisserna/miljöerna, handling/dialoger och främst av allt skådespeleriet. Trots att filmen har en lågmäld ton är många scener laddade till bristningsgränsen. Hiroyuki Sanada svarar för en enastående rolltolkning som är långt ifrån den kaxige Takamaru i Shogun's Ninja eller Jin-Wu i Ninja in the dragon's den. Seibei är en tredimensionell karaktär, och man känner verkligen med honom när hans familjekänsla konfronteras med klanens bushido och hans egen heder i de andras ögon. Resten av ensemblen är också ruggigt bra, men det här är helt klart Sanadas tillställning. Han visar upp hela sitt register (det är brett) och i mina ögon har han passerat (varning: kontroversiell åsikt) sin gamle läromästare Sonny Chiba (nu har jag sagt det). Nämnas bör att jag alltid haft svårt för barnskådespelare (läs: jag tål dem inte), men mina fördomar får ta ett steg tillbaka här till förmån för Miki Itô och Erina Hashiguchi som spelar Seibeis döttrar.

Tempot i Twilight Samurai är långsamt. Den som väntat sig en rafflande äventyrsfilm med dramatiska dueller lurandes kring varje hörn kanske borde se sig om efter en annan film. Det här är ett drama, av den klassiska skolan. En varsam exposition med långa tagningar leder fram till ett klimax som är lika vackert som det är våldsamt, och där borde filmen sluta. Istället bjuds man på en kort epilog som tyvärr inte är annat än sentimental. Olycksfall i arbetet säger jag. Det något fega slutet hindrar inte The Twilight Samurai från att få toppbetyget. Det här är en film som njuter av att berätta sin historia, och det resulterar i att jag som tittare också njuter.

DVD Kritik:

Filmen (släppt av Panorama) kommer förpackad i ett snyggt pappersfodral som ståtar med den snyggaste omslagsbilden jag sett hittills. Tur för oss alla då att den medföljande affischen är en förstorad version av samma motiv. Materialet är ett lite tjockare papper, så den lär inte blåsa av väggen i första taget. Bild- och ljudkvalitet är mycket bra (både japanska och kantonesiska finns att välja som språk), och för en gångs skull är den engelska textningen i princip helt fläckfri. Alla filmtrailers är från Yamadas tidigare filmer. Allt som allt är det kanske en lite fattig utgåva på extramaterials-fronten, men vilken inramning!

Av: Patrick Stanelius