Recension: Voice Letter

Voice Letter (Yeogo goedam 4: Moksori)

Skådespelare: Kim Ok-bin, Seo Ji-hye, Cha Ye-ryeon, Kim Seo-hyeong, Lim Hyeon-kyeong, Na Eun-kyeong

År: 2005

Land: Sydkorea

Genre: Skräck, drama

Regi: Choi Ik-Hwan

Manus: Choi Ik-Hwan, Sol Joon-Seok

Det här är den fjärde fristående filmen i den hyllade Whispering Corridors-serien, som tidigare bestod av de lyckade Whispering Corridors, Memento Mori och Wishing Stairs. Jag har gillat de tidigare filmerna så förväntningarna på denna var rätt höga även om serien kanske tappat lite för varje del.

Filmen handlar om unga, vackra Young Eon vars största intresse är att sjunga, och hon är väldigt duktig och lovande. Men en dag går hon en mycket brutal död till mötes under mystiska förhållanden i skolan. När hon sedan förvirrad vaknar upp dagen efter tror hon givetvis att hon haft en fruktansvärd mardröm. Hon inser dock snart att det inte var en mardröm, utan att hon helt enkelt är ett spöke. Ingen annan på skolan vare sig hör eller ser henne. Förutom hennes allra bästa vän, Sun Min som kan höra hennes röst. Sun Min tror först hon håller på att tappa förståndet. Men tillslut inser hon att Young Eon står där sidan om henne och pratar, trots att ingen kan se henne. Några dagar senare kommer en mystisk kvinna fram till Sun Min och säger att även hon kan höra Young Eon, men också ytterliggare en röst.

Young Eon vill egentligen ingen illa, hon vill bara veta varför hon dog och hur det gick till. Hon minns ingenting från kvällen då hon dog och Sun Min lovar att göra sitt bästa för att ta reda på detta. Dessutom är Sun Min den enda anledningen till att Young Eon kan finnas kvar alls på skolan. Den dag Sun Min glömmer sin bästis och går vidare kommer Young Eon att försvinna helt och för alltid.

Den här filmen, precis som de tidigare, kan inte bestämma sig om den ska vara rysare eller drama. Den ska föreställa en spökfilm, men även ett drama om otroligt stark vänskap, avundsjuka, svartsjuka samt kärlek mellan kvinnor. Jag tror helt klart den hade tjänat på att hålla sig till drama fullt ut, för man blir inte skrämd en enda gång.

Det är dock en otroligt sorglig och fin berättelse, skådespeleriet är lysande och fotot är precis som i de tidigare filmerna, vackert och stämningsfullt. Musiken är även den bland det ljuvligare i den här genren, med fantastisk sång.

Den här filmen är den minst skrämmande i serien och blir det fler delar tycker jag de ska hoppa över skräckdelen helt. För tack vare de trevande försöken att vara läskig så tappar den fokus på den fina historien och handlingen blir onödigt invecklad bitvis.

Är man helt såld på asiatisk skräck så kommer man att bli besviken av den här. Om man däremot ute efter att se ett vackert och sorgligt drama, som inte blir sliskigt eller för gulligt, så är detta en film som passar bra. Gillar du de tigare delarna i Whispering Corridors serien kommer du att få nöje med den här också.

Av: Christian Rasmusson