Recension: When the Last Sword is Drawn

When the Last Sword is Drawn (Mibu gishi den)

Skådespelare: Kiichi Nakai, Koichi Sato, Yui Natsukawa, Takehiro Murata, Miki Nakatani, Yuji Miyake, Yoshinori Hiruma, Keisuke Horibe, Atsushi Ito, Hideaki Ito, Ryo Kase, Momo Nakayama, Eugene Nomura, Ayumu Saitô, Masato Sakai, Sansei Shiomi, Sora Tôma, Kôji Tsukamoto, Dai Watanabe, Tatsuo Yamada

År: 2003

Land: Japan

Genre: Drama, krig

Regi: Yojira Takita

Manus: Jiro Asada, Takehiro Nakajima

When the Last Sword is Drawn består av en rad tillbakablickar under en konversation mellan en doktor och en före detta samuraj i slutet av 1800-talet. Vi får ta del av samurajerans fall och följa dem i deras sista strider men först och främst koncentrerar sig historien på Yoshimura Kannichiro, en fattig samuraj som bryter lojaliteten mot sin klan för att ta värvning i Shinsengumi. Shinsengumi var en slags polisstyrka som bestod av en samling skickliga svärdskämpar som tjänade Shogunatet från 1863-1869. Anledningen till Yoshimuras svek mot sin klan var för att han ska kunna föda sin familj, något han inte kunde göra i sin dåvarande tjänst. Väl i Shinsengumi's grupp får han erfara krigets dårskap men även oväntad vänskap.

Är det något jag är riktigt svag för så är det samurajfilmer, det behöver inte vara renodlade actionfilmer utan sådana med en gnutta hjärna i skadar aldrig. Det fanns ett tillfälle då det för min del varit ganska dött på den fronten, under en längre tid hade jag försummat denna genre totalt då jag valde att utforska andra områden inom Japansk film. Turligt nog dök det upp en film som lyckades återuppväcka mitt gamla intresse, vilket nu blev större än någonsin. Den film jag talar om är When the Last Sword is Drawn av regissören Yojiro Takita som verkar ha passerat de flesta ögon utan att någon lagt märke till den. Ja eller åtminstone tills nu då den faktiskt finns tillgänglig här i Sverige, något vi alla ska vara tacksamma över.

För att förstå filmen till fullo kan det vara en fördel att känna till en grundlig historia om Japan, en nödvändighet är det dock inte. och jag tror inte att mindre missförstånd handlingsmässigt kommer förstöra upplevelsen i sin helhet. Som historisk film är den oerhört intressant, att se samurajernas sista dagar är på ett sätt ganska sorgligt. Det är iallafall inget muntert uttryck man får av att beskåda det som sker. Yojiro Takita har skänkt karaktärerna djup och själ vilket lyfter det känslomässiga intrycket avsevärt. Även genom strider som saknar försköning och pampiga musikstycken lyckas filmen framställas på en realistisk nivå som gör att man följer händelserna med större nyfikenhet. Det är alltför sällan som vi nuförtiden får ta del av historiska krigsfilmer som inte har en underton av propaganda och som förvridits totalt från sanningen men lyckligtvis hör inte When the Last Sword is Drawn till den skaran.

Man skulle kunna tro att detta till största delen är en krigsfilm, fylld av stora slagfält och bloddrypande svärd, men regissören har turligt nog bara gett striderna en liten del och detta för att stärka handlingen och föra den framåt på de ställen som behövs. Det visas därför bara små portioner med våld, vad jag kan erinra mig om så finns det enbart två hyfsat stora sammandrabbningar och en mängd mindre dueller och dylikt. Den stora tyngden har istället lagts på karaktärerna och de saker som händer utanför slagfälten. Yoshimura är den person som berättelsen främst kretsar kring, vi får följa honom i den farofyllda värld han lever i och detta med största empati. Nästan omedelbart fattar man tycke för denna person och önskar honom genast välgång och hoppas innerligt att allt ska sluta lyckligt. Saito Hajime är filmens andra huvudperson och även detta är en stark karaktär man snabbt lär sig att uppskatta.

Yoshimura porträtteras magnifikt av Kiichi Nakai som ger sin karaktär riktigt liv, varenda rörelse och dialog framförs med övertygelse och en ständigt närvarande realism. Hans karaktär är inte på något vis den typiska tystlåtna och hårt sammanbitna hjälten utan det ligger en stor glädje och viss komik i hans framförande. Han gestaltas alltså som en vanlig människa och det är kanske därför som det är så lätt att känna glädje och sorg med honom. Kiichi Nakai tillför alltså extra glöd med sitt levande skådespeleri men hans medspelare Koichi Sato lyckas också förgylla tillvaron med sin allvarliga och hedersfulla karaktärsskildring som Saito Hajime. Mycket speltid ges även åt honom, något jag personligen är glad för då han lyckades fängslade mig på en stark nivå. Filmens största styrka ligger alltså hos skådespelarna som lyckas beröra och underhålla samtidigt som de alltid agerar trovärdigt.

Det finns otaliga fantastiska samurajfilmer och risken att bara vara en i mängden är stor. When the Last Sword is Drawn innehåller dock de fräscha moment som gör att den håller sig till toppskiktet. Utan vidare eftertanke kan jag lätt påstå att detta är en av de bättre filmer som behandlar samurajer som nått mina ögon de senaste åren. Detta beror dels på storyn som är märkbart genomarbetad och som knyts ihop på ett finurligt vis mot slutet samt skådespelarnas förträffliga prestationer. Men det är skam att inte nämna alla övriga detaljer som stärker upplevelsen ytterliggare. Vad jag syftar på är främst det visuella utseendet. Scenografi såväl som foto och ljussättning är passande, vackert och väldigt tilltalande. Man får verkligen känslan av att man befinner sig bakåt i tiden, chansen att beskåda samurajernas undergång och det är sannerligen fascinerande. Kulisserna är välgjorda och kostymerna minst sagt praktfulla, det finns inget negativt att nämna om filmens utseende. Ett rörande soundtrack av favoriten Joe Hisiashi förgyller även våra öron, det är som vanligt världsklass på hans fina och harmoniska melodier.

When the Last Sword is Drawn visade sig erbjuda det mesta man kan önska sig av en samurajfilm, dessutom innehöll den en mer känsloväckande historia än många andra likasinnade filmer brukar göra. Berättandet innehar störst effekt, storyn hoppar fram och tillbaka men knyts sedan ihop framåt slutet vilket ger en större förståelse för karaktärerna och deras handlingar. En liten raritet är att många scener innehåller humor, och fans av genren vet ju att det inte ter sig till det vanliga. Detta är för all del bara positivt och ger som jag nämnt ovan filmen en mänskligare känsla. Det visas måttligt med action men den som finns är välkoreograferad och relativt blodig. Detta känns som en trovärdig skildring av samurajerans sista dagar och det är faktiskt inte med nöje man ser den falla. En stark rekommendation till alla som vill uppleva välgjord Japansk historia.

Av: Peter Nilsson