Recension: Whispering Corridors

Whispering Corridors (Yeogo goedam)

Skådespelare: Choi Kang-hie, Kim Gyu-ri, Kim Min-jung, Kim Roe-ha, Kim Yu-seok, Lee Mi-yeon, Lee ong-nyeo, Park Jin-hie, Park Yong-soo, Shin Yi, Yun Ji-hye

År: 1998

Land: Sydkorea

Genre: Skräck, drama

Regi: Park Ki-hyeong

Manus: In Jung-Ok, Park Ki-hyeong

En skola enbart avsedd för flickor är redo att öppnas för en ny termin. Dagen innan upptäcker dock läraren Mrs. Park något fasansfullt, hon ringer Hur Eun Young, en annan kvinnlig lärare och berättar att Jin Ju är där. Det konstiga är att Jin Ju är Eun Youngs vän som dog 9 år tidigare i en olycka som skedde på skolan. Dagen efter samtalet hittas Mrs. Park död. Ryktet sprider sig snabbt bland eleverna och en av dem som hittade lärarens kropp börjar bete sig konstigt. Eun Young märker vissa tendenser hos hennes som påminner om Jun Jis beteende när hon var i livet.

Så var det dags att recensera föregångaren till en av mina favoriter från Korea nämligen Whispering Corridors. Del 2 är kändast under namnet Memento Mori. Liksom sin uppföljare så kretsar denna kring en skola avsedd för flickor och den behandlar också skräck i temat. Även om jag finner Memento Mori helt oemotståndlig som film så hade jag föredragit den som ett vanligt ungdomsdrama, skräckmomenten var alldeles för få för att man skulle kunna greppa dem riktigt. Däremot var intrigerna mellan eleverna oerhört fascinerande och fängslande, mycket tack vare skicklig regi och ett gäng underbara skådespelare. Likaså är det med Whispering Corridors som förvisso går snäppet längre med skräckmomenten men som egentligen känns ganska malplacerade. Istället är det även dramat som intresserar och berör. Som synd är så framkallar inte denna i närheten så starka känslor som Memento Mori gjorde.

Jag gillade att man lagt vikt på hur skolsystemet funkar, de manliga lärarna beter sig uppriktigt som stora svin och drar sig inte från att slå sina elever. Det är ganska hårt att ta del av dessa moment men jag hade gärna sett en vidare utveckling av det hela, på så sätt hade effekten ökats ytterliggare. Skådespelarna kommer kanske inte upp i samma standard som de i Memento Mori men ger ändå allt från skapliga till väldigt övertygande prestationer. Intrigerna mellan skolflickorna är välspelade och berör stundtals ganska väl, man fattar relativt snabbt tycke för de olika huvudkaraktärerna med bara ett fåtal känner man riktig empati för. Den mörka och sorgliga stämning som råder i Memennto Mori får aldrig något riktigt fäste här, det är en av anledningarna till att jag föredrar uppföljaren framför denna, för dess livlösa och mörka utseende bidrar med en stämning som får en illa till mods. Whispering Corridors saknar tyvärr detta men funkar bättre under skräckmomenten.

Filmen blir visserligen aldrig riktigt skrämmande utan är som mest bara lite småkuslig, det räckte dock gott och väl åt mig då jag personligen inte hade föredragit för starka skrämselmoment i en film som denna, åtminstone jag hade då kanske koncentrerat mig för mycket på dem istället för berättelsen om flickorna som nu är det viktiga. Kameraarbetet är för det mesta smidigt och bra utfört men också långt ifrån perfekt, lite mer tanke och kreativitet bakom vinklarna hade inte skadat då det ibland kan se ganska amatörmässigt ut. Tur nog är det bara korta stunder man märker sådant. Musiken är passande, ganska lugna skräckmelodier som inte gör så mycket väsen av sig men som flyter fint med bilderna. Tempot är för det mesta slött och berättandet är vad filmskaparna lagt mest tid kring, vilket jag personligen är glad över. Den hinner aldrig bli trist utan skådespelarna lyfter oftast de scener som utan ett fint agerande lätt hade kunnat sluta som något enormt trist och intetsägande.

Jag har inte mycket mer att tillägga om Whispering Corridors förutom en kort avslutning. Den funkar utmärkt som ungdomsdrama och bjuder på några fina prestationer av de talangfulla skådisarna. Bitvis kan den också vara berörande och hård vilket gör att man lätt fattar tycke för de utsatta studenterna. Själva spökhistorien känns dock underutvecklad och misslyckas att framföra en helhet. Hade skräcken slopats så kunde detta blivit en riktig höjdare, till och med en magnifik film men tyvärr måste jag medge att dessa uppföljare på de flesta håll och kanter slår sin föregångare. Väl värd en titt dock.

Av: Peter Nilsson