Recension: Wishing Stairs

Wishing Stairs (Yeogo goedam 3: Yeowoo gyedan)

Skådespelare: Song Ji-hyo, Park Han-byeol, Jo An, Park Ji-Yeon, Hong Su-a, Kwak Ji-min, Moon Jung-Hee

År: 2003

Land: Sydkorea

Genre: Skräck, drama

Regi: Yun Jae-yeon

Manus: Lee Soyoung

Wishing stairs är den tredje fristående delen i serien som började med Whispering corridors och fortsatte med Memento Mori. Det som filmerna har gemensamt är att det handlar om skräck bland skolflickor på internatskola. De två tidigare filmerna i serien blev hyfsade framgångar på bio i hemlandet och det ledde till att Yoon Jae-yeon fick förtroende att långfilmsdebutera med Wishing stairs som även den blev en stor framgång.

Filmen handlar om Jin-sung (Song Ji-hyo) och So-hee (Park Han-byeol), två väninnor på skolan som dansar balett tillsammans men blir konkurrenter till en tävling där första pris är ett stipendium till en berömd dansskola i Ryssland. En tredje huvudperson är Hae-ju ( Jo An), en överviktig ensam tjej som helst av allt vill bli smal och bli kompis med So-hee. För att få detta så bestämmer hon sig för att använda önsketrappan som har 28 steg och önskar man tillräckligt mycket när man går uppför den så kommer ett 29:e steg att uppenbara sig i trappan och då uppfylls önskan.

Hae-ju lyckas och blir smal men lite konstigare än innan och Jin-sung försöker på samma vis men hennes önskan är att hon ska vinna stipendiet. So-hee trillar nerför en trappa och hamnar i rullstol vilket leder att hon inte kan delta i tävlingen och Jin-sung får sitt efterlängtade stipendium. So-hee begår senare självmord genom att hoppa ut genom ett fönster och Hae-ju önskar åter i trappan att So-hee ska återkomma.

När det gäller skräckinslagen så är det mycket Ringuinfluenser, tjejer med långt svart hår som kryper genom små öppningar som fönster, och mer traditionella inslag som duschar som sprutar blod till exempel. Precis som med Memento Mori så är filmen bäst när den koncentrerar sig på att berätta om tjejerna och deras inbördes förhållanden eftersom skräckinslagen inte höjer sig över det medelmåttiga. De tre tjejerna i huvudrollerna är mycket bra och bidrar till att filmen blir sevärd och ett annat plus är musiken som tillsammans med miljön tidvis lyckas skapa en obehaglig stämning.

Av: Ulf Lönn