Recension: Zatoichi 4: Zatoichi, the Fugitive

Zatoichi 4: Zatoichi, the Fugitive (Zatoichi kyojo tabi)

Skådespelare: Shintarô Katsu, Miwa Takada, Masayo Banri, Junichiro Narita, Katsuhiko Kobayashi, Toru Abe, Jutaro Hojo, Jun Katsumura, Koichi Mizuhara, Yasuhiro Mizukami, Sachiko Murase, Hiroshi Nawa, Teruko Omi

År: 1963

Land: Japan

Genre: Action, äventyr, drama

Regi: Tokuzo Tanaka

Manus: Seiji Hoshikawa, Kan Shimosawa

Detta är den fjärde installationen i den populära serien om Zatoichi, den blinda svärdsmannen. Här får vi följa honom när han beger sig till staden Shimonita, där trubbel återigen väntar vår hjälte. En lokal Yakuza boss har nämligen satt ett pris på Ichis huvud och därför är han ett enormt eftertraktat byte. För vad kan en blind gammal massör sätta emot en grupp blodtörstiga mördare och en proffesionell och ondskefull samuraj?

Återigen syns Shintaro Katsu i rollen som Zatoichi, och även denna gång bjuder han oss på ett mycket spektakulärt framförande. Precis som i föregående delar så ger han sin karaktär en helt oemotståndlig känsla, han är den perfekta hjälten. Utan den karisma och charm han utstrålar så hade förmodligen inte dessa filmer hållt så hög standard. Shintaro tillför över hälften av värdet filmen innehåller. Hans karaktär, Ichi, har kanske inte utvecklats så mycket sedan sist förutom att han får mer tid till att visa känslor här. De sista minuterna är laddade till max och man känner den smärta han får genomgå som ett knivhugg i hjärtat. Kort sagt, det är nästan sanslöst så bra denna man spelar.

Om vi nu tar och lämnar Shintaro för ett tag och kollar närmare på andra aspekter som är värda att nämnas. Miljöerna var verkligen något som jag gillade, färgerna, främst blått och grönt, ger en väldigt speciell känsla. Det ser nästan lite serietidningsaktigt ut, något jag personligen uppskattade. Kameraarbetet är även det utsökt, likaså scenografin. Detta är nog en av de vackraste filmerna ur serien jag sett än så länge. Handlingen är inte särskilt invecklad men kräver nog ändå att man är fullt koncentrerad då den har sina vändningar som är ytterst viktiga att ta till sig. Själva konceptet är ganska simpelt och till utsidan ganska likt de i tidigare delar. Men storyn, som ändå är bra nog, är trots allt inte den största anledningen till att se dessa filmer. Djupet läggs istället på karaktärsutveckling och personliga intriger vilket från min sida är minst lika viktigt för att en film ska funka.

En klar förbättring som förövrigt höjs för var film är striderna. De är förhållandevis få till en början men framåt slutet exploderar lugnet till en helt makalös fight där Ichi själv tar sig an över 50 motståndare. Han är som ett brinnande inferno, svingar svärdet med största elegans och förändras från en vänlig gammal man till en skräckinjagande best. Koreografin är brilliant, fighterna är snyggt utförda, intensiva och stilfulla, de är sannerligen häpnadsväckande, främst då filmen är från 1963. Den är tämligen blodsfri, något som är ganska ovanligt i den här typen av filmer. Blod är förvisso inget jag kräver och här klarade de sig lika bra utan, även om det hade varit välkommet vid vissa scener.

Zatoichi 4 lyckas leverera den vara som de tre första gjorde på ett så strålande sätt. Handlingen må vara något svag, men intressant nog för att man ska leva sig in på ett skapligt vis. Shintaro Katsu är filmens livslina, den hade inte haft mycket att erbjuda utan honom. Jag tycker att alla bör ge dessa filmer en chans, för ingen ska behöva gå miste om en sådan talang som på ett magiskt sätt berör åskådarna djupt in i själen. Jag kanske låter överdriven när jag talar om honom, men faktum är att jag sällan skådat ett så tilldragande skådespeleri som hans. Han förtjänar all världens beröm.

Av: Peter Nilsson