Recension: Zatoichi: The Tale of Zatoichi

Zatoichi: The Tale of Zatoichi (Zatôichi monogatari)

Skådespelare: Shintarô Katsu, Masayo Banri, Ryuzo Shimada, Hajime Mitamura, Shigeru Amachi, Chitose Maki, Ikuko Môri, Michio Minami, Eijirô Yanagi, Toshio Chiba, Manabu Morita, Yoichi Funaki, Kinya Ichikawa, Eigoro Onoe, Yoshito Yamaji

År: 1962

Land: Japan

Genre: Action, äventyr, drama

Regi: Kenji Misumi

Manus: Minoru Inuzuka, Kan Shimosawa

Detta är en berättelse om en gammal blind massör vid namn Ichi, även utomordentligt duktig på att hantera svärd. Han besöker en by och stannar hos en smågangster som är i full fart med att starta krig mot sin rival. Ichi, får mot betalning erbjudandet att strida för deras sida, och accepterar något motvilligt. saker och ting kommer dock ändra hans uppfattning i kriget, på den rivaliserande sidan strider en mycket duktig och hedervärd svärdsman som Ichi kommit i kontakt med och även fattat tycke för. Men en strid mellan de bägge verkar oundviklig, och bara en kan gå levande ur den.

Med hela 25 uppföljare och hundra tv-avsnitt så förstår man snabbt att detta måste ha varit en oerhört populär film i Japan. Konstigt nog talas det sällan om dessa klassiker här i Sverige, faktum är att de hamnat totalt i skymundan av andra mer framstående regissörer såsom Akira Kurosawa eller Kenji Mizoguchis hyllade verk. Dess populäritet är inte alls svårt att förstå, det är en film som är lätt att ta till sig, inte minst på grund av Shintarô Katsu som ger sin roll verkligt liv.

Zatoichi må vara en av de mest kärvänliga hjältarna i historien, han liknas inte vid något vis som en kallhjärtad man utan framstår som en trevlig och ärlig person man direkt fattar tycke för. Hans utseende kan jämföras lite med en snäll och oskyldig hund, alltså inte speciellt respektingivande. Shintarô Katsus rollprestation är närapå helt oförglömlig, det är sällan som skådespeleri av sådan klass skådas. Han hyser både stor charm och karisma och tillsammans med sitt valpliknande ansikte så blir han den perfekta karaktären. Om det inte är nog med hans fantastiska utstrålning så är han dessutom magisk i sitt sätt att hantera ett svärd. Att se en blind man inhysa skräck i en hel grupp fiender är sannerligen en mäktig syn man inte tröttnar på i första laget. Något som kändes som en härlig omväxling och som kanske fick mig att uppskatta den här filmen så pass mycket var just valet av huvudkaraktär. Vanligtvis brukar dessa historier kretsa kring ganska kalla, tystlåtna och skoningslösa svärdsmän, Zatoichi däremot är rena motsatsen.

Storyn kräver till en början lite tålamod, den utvecklas i ett ganska slött tempo och det är inte mycket som händer de första 30 minuterna. Däremot är det till en viss del positivt, man får nämligen gott om tid på sig att lära känna de olika karaktärerna och de byggs upp på ett effektivt sätt vilket gör att man lätt fastnar för dem som står på den goda sidan. Kenji Misumi, filmen regissör är väl inte ett alltför okänt namn för vissa, de som är något sådär insatta i samurajfilmer borde åtminstone hört talas om honom. Nämner jag "Lone Wolf and Cub" så kanske det ringer en klocka? Han har nämligen skapat två av Japans populäraste film-serier genom tiderna, zatoichi och den ovannämnda "Lone wolf and Cub" som har fått betydligt större framgång utanför sitt hemland än Zatoichi serien. Frågar ni mig så tycker jag att han är en mästerlig regissör, väldigt få av hans verk har fått mig besviken. Det är snarare vanligare att han imponerar var gång jag får ta del av någon av hans filmer.

Zatoichi serien är ganska välkänd för att innehålla extraordinära svärdsfighter. Jag kan inte göra annat än att hålla med till fullo. Jag bör dock påpeka att striderna utvecklas till något bättre för var film och i jämförelse med andra delar ur serien så har kanske inte denna något riktigt fräckt att erbjuda. Förvisso är slutduellen väldigt stilfull och, om än något för kort, väldigt känslomässigt laddad. Ja faktiskt är detta bitvis en ganska dramatisk historia, jag trodde aldrig att den på något vis skulle lyckas beröra mig men sant som det är så grep den verkligen tag i mig på ett trollbindande sätt. I jämförelse med filmer som tex Yojimbo så är alltid en ganska glad stämning närvarande här, kanske mest beroende på att zatoichi är en rolig och livlig karaktär som sällan drar sig för att dra smålustiga vitsar och kommentarer.

Zatoichi är en klassiker som alla bör ta del av, jag har svårt att tro att någon kommer känna sig missnöjd efteråt. Shintarô Katsu förgyller tillvaron med sin blotta närvaro och ger sannerligen en makalös prestation. Filmen är även ganska snygg, scensättningarna och scenografin håller sig på klart godkänd nivå och är mycket trevligt att skåda. Det är förhållandevis relativt tomt med våld om man bortser från den imponerande finalen, våldet är dock inget nödvändigt utan filmen klarar sig riktigt bra på storyn och främst skådespelarinsatserna. Min sista ord är: ge den en chans, det är den tveklöst värd.

Av: Peter Nilsson